Min fina Lisa! 8,5 år gammal med pi-pi-aj-aj i sina framtassar. Jag har försökt med cortison, Metacam och nu får hon Previcox. Hjälper väl lite-grann-så-där. Inte så hon kan vara utan men inte att hon är smärtfri.

Men nu! Eva Norlén's labbe Hippi fick testa Aloevera och blev sitt forna jag på nån dag. Eva tänkte på min Lisa och vi testade. Jajjamensan, efter några få dagar märker jag en mycket piggare Lisa. Hon vill följa med på kvällsprommisen och har börjat busa med lillsyrran Maja igen. Wild and crazy! Vilken fart det har blivit på henne, hon måste t o m gå kopplad ibland så hon inte drar iväg nånstans och äter avfall... Även Wilda (och ibland Maja) får en hutt på morgonen men det är Lisa som har störst nytta av det. Att ge uppåttjack åt Maja är väl inte helt nödvändigt kan jag tycka...   

Om du har en hund som börjat slå av på takten fastän åldern inte är inne - testa ge Aloevera! Du kommer inte ångra dig!

Innan snön och vintern kom hann jag å vovs vara ute ganska mycket. Det är bäst att ladda med naturupplevelser innan det där tjocka, kalla, vita täcket lägger sig.
Här är vi ute å njuter av tillvaron tills Maja sätter igång sitt larm. - Jag ser nåt som rör sig! fast på hundspråk   

 

Det här är vad hon såg: ett gäng draghundar i träning för vintersäsongens turer med turister.

Under en prom i skogen hörde jag ett kackel - lät som ett gäng kärringar ute å plocka bär, pratandes för att skrämma bort björnar? Ljudet kom närmare och närmare men jag såg inga kärringar. Kopplade hundarna så dom inte springer fram till tanterna, dom kanske är hundrädda. Ingen dök upp och ljudet kom närmare... och uppifrån... 

Aha! Flyttfåglar. Det förklarar kacklandet. Hejdå fåglarna, kom tillbaka till våren. Jag längtar redan   

Jag och Maja på jaktkurs. Just denna gång briljerade Maja genom att lyda tecken, höger, vänster, bakåt, stopp och bakåt efter stoppet. Hon kan ju. När hon vill. När hon inte vill gör hon som nästa kurstillfälle: sprang runt med dummyn i munnen och visade upp den för alla andra...

Tre musketörer? Nä tre apportörer.

Naturpasset 2014. Tror det var den här gången jag tog en genväg tillbaka... just det. Jag gick i en cirkel och kom tillbaka till samma ställe. Ja ja det var ju ändå hyfsat känd mark och Luossavaara syntes hela tiden.

Uppe på Nukutusvaara med Tina och Zorro och mina tre vovs. Vi gick efter "Björnstigen" upp på toppen. Ensam hade jag aldrig vågat - det var längs den stigen jag och Lisa och Wilda mötte en björnunge i maj 2012. Sen dess har jag inte varit i området. Men tack vare Tina så vågade vi. Lisa och Wilda kom ihåg vad som hände sist vi gick där - de smög sist på Björnstigen tydligt olustiga till sinnet. När vi kommit upp på höjden var dom glada igen. Eller så berodde glädjen på att vi fikade och vovsen fick varsin tuggpinne att mumsa på. När tuggisen var uppäten kunde dom drägla efter mackor...

Åsså har det börjat komma snö. Inte så mycket men tillräckligt att det lyser upp. 


Kiruna kyrka. Det var ett magiskt ljus den kvällen när jag och Maja tog en långprommis upp på stan och förbi kyrkan.   

Har det månntro blåst kall och fuktig luft "från vänster"? Kvistarna blir små konstverk. 

Maja i full galopp. Snart kan vi börja åka skidor, det blir nog bra så hon får springa mera.