Januari: jag går till Arbetsförmedlingen. Det är första gången på 20 - 30 år som jag är arbetslös, det känns ovant. Och jag har inte jätte-jätte-brådis att få ett jobb vilket-som-helst. Nej jag ska verkligen fundera vad jag vill göra resten av yrkeslivet. Att fortsätta jobba med ekonomi - njaaaaa kanske inte.   Solen lyser över golfbanan. Nya stadshuset håller på att byggas. Och jag åker skidor med vovsen. Sånt som man gör när man är arbetslös.

Februari: fasadrenoveringen fortsätter. Det byggs och hamras och jag får aldrig nån sovmorgon. Inte för att jag kan sova på morgnarna men som princip...

Helt fantastiskt fina och stora balkonger. Renoveringen av hyreshusen i mitt område är verkligen välbehövlig och resultatet blir så bra så!      Ahlströmsspåret en gnistrande vinterdag. Jag och Maja ute på skidtur, kanske på en helt vanlig onsdag.

Mars: Maja på date med Ture. Vi gör ett försök till att få guldvalpar. Men det vill sig inte denna gång heller.

Jag kommer förmodligen sörja länge att det inte blev valpar med denna fina kombo.    Hälsar på i byn och dessa fantastiska pärlemormoln hälsade oss välkomna. Mother of pearl clouds heter de på engelska. Vackra moln ska ha vackra namn. 

Under mars fick jag jobb. Som ekonomiadministratör. På IRF. Och jag som skulle göra nåt helt annat. Men IRF's erbjudande kunde jag inte tacka nej till. Jag har numera ett kanonjobb där jag får jobba brett inom ekonomi. Jag tackar min lyckliga stjärna helt enkelt. På kontoret har jag en liten tavla: "Ibland blir det inte som man tänkt. Det blir mycket bättre." Och det sammanfattar mitt nya jobb!   

April: Jaktkurser hela våren och vi börjar redan i april på isen.    

Flickorna fick sitta på renskinn så dom inte fryser om sina söta rumpor. Wilda följde med som moraliskt stöd medan Maja kursade. Långa linjer i djupsnön. Inte gena efter skoterspår. He he he Pia som höll i kursen hade tänkt till.

Maj: Balkongen invigs med nyinköpta möbler. Vilken härlig sommar det ska bli, vi ska sitta här ute och sola och njuta så mycket vi kan.  

Eller åtminstone när det inte snöar, regnar eller stormar. Det blev väl ungefär tre gånger gångna sommaren...Det blev en ganska kall och regnig sommar.   Jopp det är fortfarande maj och vi är på jaktkurs. Säga vad man vill om kirunabor men vi är härdiga.

Juni: Jag och Tina höll en viltspårkurs. Efter desperat letande hittade vi sammanhängande barmark i början på juni. Här ska spåras!   Kursupplägget var himla bra. Hundarna (och ägarna) fick långa och korta spår med olika svårigheter. Min Maja och Tinas Zorro fick även de gå spåren en tid efter. Två flugor på smällen: vi fick kursa och våra hundar fick träna. Abisko har alltid barmark. Eller nja ibland iallafall. Här kursar vi med Sussan som planerat knepiga övningar åt vovsen. Och vi hade tur med vädret. Efter den snörika våren behöver vi tur med vädret.  

SSRK Kirunasektionens ordinarie viltspårprov. Vårat dignande prisbord. Tjoho vad det är roligt med viltspår och allt däromkring. Mycket jobb men glädjen jag känner när duktiga hundar spårar är värt allt slit.  

Maja går 2017 års näst roligaste spår. Ett två dygn gammalt öppenklasspår som inte användes under provet. Som synes knepig terräng men såna spår är dom roligaste för hundarna. Förarna svär nog en del när man hänger efter i linan. Just det här spårets klöv i slutet döpte jag till "Sa*an" för den fastnade överallt i snåren.

Juli: Goldenläger i Örebro. Jag hade tur att komma med på reservplats till årets goldenläger.

Tidningen Goldennytt gjorde ett reportage från lägret. Här poserar bästa laget     

I Närkeskogarna finns massa spindlar. Bäst att sitta på mattes stol så dom inte kryper på mig, tänkte Maja. Eller så fick jag henne att hoppa upp i min stol så jag kunde fota.

Så här trött blir man när man får en etta på WT näst sista dan på lägret. Det är jobbigt att vara en duktig vovve.     

Juli var en händelserik månad. Här har vi åkt österut till Finland och ön Hailuoto för ett viltspårprov med finska goldenklubben.  

Maja fick ett förstapris på provet, hon vann vinnarklassen och det spåret var årets absolut roligaste spår.

Wilda satt i bilen medan vi spårade. För att det inte skulle bli varmt i bilen för henne la jag en stor silverduk över bilen. Klämde fast den i dörrar så den inte skulle fladdra och flyga iväg. Jag skulle bara drämma igen sista dörren och råkade få ett finger emellan. Blodet sprutade, domaren och spårgudien väntade på oss.

Jag hittade ett plåster som jag snörde om fingret, "spottade i nävarna" och gick iväg för att spåra med Maja som aldrig spårat så bra som idag. Från och med nu heter hon Nord VCH Dåmigs Hot May   

Augusti: årets vandring till Trollsjön.

 
 Som vanligt gångna sommaren så regnade det. Bara att traska på. Eller stanna hemma och kolla tv? Aldrig i livet. 
 

Klockorna på stadshuset monteras ner. Efter reparationer ska den installeras i nya centrum. Stan flyttas.

September: Plötsligt händer det. Regnet upphör och solen tittar fram.  

Jag och vovsen skyndar ut i skogen och njuter av vädret. Går lite vilse men hittar rätt igen tack vare nån app i mobilen.  

När solen skiner gäller bara en sak: UT UT UT. Vi klättrar i Luossabacken, hittar nya branta vägar upp och ner.

Oktober: I Saivo innan snön har hunnit komma.  

Vi promenerar efter alla skogsvägar och stigar som funnits där sen jag var barn. Så mysigt      

Snön börjar lägga sig. Världen blir 100 nyanser grå. Alla andra färger försvinner. Men grått kan vara vackert det med.  

IRF firade 60 år. Jag firade 6 månader på den arbetsplatsen. Festen hölls i stadshuset som snart inte mera finns. Det nya stadshuset håller på att byggas upp några km österut.  

Åsså var det det här med livmoderinflammation. Först ut var Maja. Hon mådde inte alls bra men hade inga tydliga symptom. Ändå var det pyometra och Maja kastrerades akut på Lapplands Djurklinik i Gällivare en söndag i slutet av oktober.

November: än lyser solen på Luossavaara.  

Det blir mörkare och kallare och mer snö för varje dag. Bara att härda ut. Snart vänder det. Det kunde varit värre. Och alla andra klicheer som finns som kan muntra upp.

December: nu syns inte solen på en månad. Inte ens om man klättrar upp i slalombacken syns solen.  

Nästa pyo är Wilda. Hon mådde inte heller bra och visade inga typiska symptom. Suck det där pyometra är verkligen lömskt. Och livsfarligt om det inte opereras.

I december kastrerades även Wilda. Ingen av dom kommer löpa mera. Båda kommer bli ännu värre pälsmonster än dom var tidigare. Och de kommer bli dubbelt så hungriga och aldrig aldrig aldrig mera mätta... Tjoho...    

Lagom till nyårsafton åkte vi till byn. Vem vill se och höra raketer? Inte vi.

Prommis runt sjön. Vi har just skrämt iväg ett par renar. Wilda tycker det är bäst att hon håller koll att dom inte kommer tillbaka för att äta upp oss. Alla vet att renar äter små hundar. Som en klok vän påpekade - Hur tror du Rudolf fick sin röda mule?!   

Som många år förut hoppas jag att kommande år (2018) innebär en hundvalp. Jag kan inte längre önska en hel valpkull men åtminstone en valp kan jag väl få?!