På Hailuoto 23 juli 2017 Norra Österbottens Goldenklubb spårade Maja till sig ett första pris i MEJÄ, finska motsvarigheten till Viltspårprov. Maja fick 47 av 50 möjliga poäng och vann Vinnarklassen. Domare var Marko Saarni. Maja är då Svensk, Norsk och Finsk viltspårchampion och även Nordisk VCh.

De finska spåren i vinnarklass är 1200 - 1400 meter långa med tre vinklar. En av vinklarna är en återgång. Varje raksträcka + start & mål har legor som ska markeras av hunden. Spåren har dolda markeringar som syns när man tittar bakåt i spårets riktning. Medan man spårar hinner man nästan aldrig se markeringarna.

Provet börjar med skottprövning. Vi var 18 ekipagen, 8 öppenklass och 10 vinnarklass. Vi delades upp i två grupper för skottprövningen. När grupp 1 fick sitt skott började en spaniel i vår grupp skälla hysteriskt upphetsat. Oj oj oj hur ska det gå med Maja som har lätt att börja skälla om nån annan skäller. När det blev vår tur gick vi till skogsbrynet, band upp hundarna i 6-meters spårlinor, lämnade hundarna sittandes, gick ca 10 m bort och ett skott gick av. Ungefär som en platsliggning i lydnaden. Sen gick alla tillbaka till hundarna. Alla godkändes och fick fortsätta provet med att spåra i skogen.  

Maja spårade som ett tåg. Jag kom på mig själv att om jag tittade på hennes fina spårning så började jag gå fortare. Jag fick lov att titta på allt annat för att hålla ett bra tempo. Hon gick i spårkärnan eller strax intill (pga hård vind) hela spåret. Återgången spårade hon där spårläggaren gått. Jag gissade att det gått bra då spårguiden (spårläggaren) efteråt sa att det var ett nöje att följa oss i spåret. I kritiket står att läsa att "föraren litar exemplariskt på sin hund". 

Maja har aldrig spårat så bra som idag och jag spricker av stolthet. Tvåan i provet, en tax, fick 44 poäng, slagen med 3 poäng av min spårhund. Det var inte bara goldens som deltog.

För att komma med på provet fick jag göra ett spår, det fanns inga sk köpespår. Tillsammans med parkamraten gjorde vi två spår dagen innan. Parkamraten mätte avstånd och vinklar med kompass, jag gick bakom, drog den blodindränkta svampen och märkte upp spåret med röda klädnypor och röda klisterlappar typ extraprismärken. När spåret blivit använt gick jag och Maja och plockade bort alla märken. Det blev bakspårning för Maja men hon är erfaren spårhund, jag tror inte det blir nåt fel i hjärnan av att vi bakspårade.

Provet hölls på ön Hailuoto, Karlö på svenska, i havet utanför Oulu (Uleåborg). Det är drygt 50 mil från Kiruna. Man åker färja i ca 25 minuter för att ta sig till ön. Jag såg nästan bara finska fordon där. Ön är inte upptäckt av turister utanför Finland. Jag hyrde en enkel stuga på stranden, inget vatten, avlopp, toa eller dusch. Toa fanns i en intilliggande byggnad men dusch?! På provplatsen fanns dusch och bastu som jag lånade.

På morgnarna och kvällarna var det tomt på de km-långa sandstränderna. Hundarna kunde springa och rasa som dom ville. Maja hittade nåt härligt att rulla i. Det syntes benknotor och en oval form - tror det var resterna av en död säl. Maja luktade skunk resten av den dan.      

Roligt för mina hundar att få springa och bada i havet.

Efter provet åkte jag till Oulu och Scandic hotel. Scandic Oulu var betydligt lyxigare än de scandichotell jag brukar bo i i Sverige. Inga hundar i sängen? Försök hindra mina vovs. Hundarna hade  välkomstpaket som väntade på dom på rummet. Bäddar, skålar, tuggisar och bajspåsar. Det tackar vi för. Vilken trevlig överraskning.

Maja var extra sömnig och hon förtjänar bara det bästa efter hennes prestation.

Nästa morgon ska vi börja åka hemåt. Wilda tyckte att hotellet var så fint att hon nog hade kunnat stanna en dag till. Tänkte nästan strejka när vi skulle åka.     

Vi måste naturligtvis åka hem via Storforsen. Det var massor med vatten och folk, solen stekte. Hundarna fick doppa sig på ett lite lugnare ställe.

Storforsen dånar! Lika häftigt varje gång jag ser det.

Vilket härligt äventyr vi har varit med om, jag och mina vovs. Tänk att vi kom med på ett prov i Finland. Jag vet inte hur många prov som jag anmält oss till men inte kommit med på under 2016-2017. Jag har inte ens fått frågan om jag vill göra ett spår för att gå ett spår. Förutom när finska goldenklubben arrangerar! Alla som gjorde spår på lördagen fick gratis mat, fika, dryck. Under söndagen fick man äta och dricka hur mycket man ville för 10€. En kock lagade all mat på plats. Och vilken god mat det var! När man gått sitt spår var man plötsligt vrålhungrig och det var bara att sätta sig till bords.

Stort varmt tack till Norra Österbottens Goldenklubb för ett väl genomfört arrangemang i fina marker på Hailuoto. Tack till domaren Marko Saarni och spårläggaren Liisa Keränen som traskade med oss i skogen. Jag kommer gärna fler gånger med nya hundar   

Vilken tur man har ibland! Jag kom med på årets goldenläger i Örebro på reservplats, tack vare att nån annan hoppade av. Tack någon som inte kunde komma 

Jag delar upp den 130 mil långa resan i etapper, lyxar till det med att bo på hotell. Because I'm worth it   .

Obs! Inga hundar i sängen. Ibland får man en fleecefilt att lägga över sängen så hundarna kan ligga på den. En liten fleecefilt? Till två stora hundar? Som blixtsnabbt hoppar upp i sängen. Njaaaa funkar inte alltid så bra...

En av kvällarna på lägret hade vi genomgång hur man kastar dummies och sen kast-tävling i våra lag. Maja fick låna min stol medan jag kastade.  

En annan hund fick vara kvar på rummet medan dummiesarna flög och mattar och hussar hämtade själva. Tror hunden i fönstret tyckte det var himla orättvist.  

Ute i skogen och skickar på linjer med min grupp. Maja har nån ovana att låna min stol. Är det för mycket fästingar på marken att hon inte vill nudda den?!  

Lägret avslutades med Workingtest där Maja fick ett första pris och utställning där hon fick HP. Totalt blev hon nia i år. Tänk, förra året vann hon totalt, blev lägrets DP1-hund. Vi hade minst lika roligt i år som förra året. Hoppas jag kan vara med även nästa år - en gång goldenläger sen är man beroende   

Jamenäntligen! LIte barmark. Vi åkte till den årliga jaktträningen i Abisko för träning som flitiga Sussan planerat. Det var linjer och markeringar på *barmark*! De som bor längre söderut förstår inte denna barmarkslängtan och -glädje. Jag vet, jag bor i fel ända av landet. Här sitter vi å surrar å utvärderar å annat mer eller mindre seriöst hundprat.  

Mina flickor poserar glatt? Villigt? Eller dom bara gör det för dom vet att dom får karra sen   

Förberedelser inför SSRK Kirunasektionens Ordinarie Viltspårprov. Det är mycket med det administrativa men som tur är så gillar jag sånt. Domarpärmar, skogskort, logistik, katalog mm mm.

Prisbordet är som vanligt imponerande. Hundarna var åxå imponerande. Jag gjorde tre spår men bara två hundar kom till start till mina spår. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: roligaste som finns är att gå som spårläggare. Att läsa hunden utan att vara nervös och själv gå prov.

Tredje spåret som jag gjorde, det som inte användes pga avhopp, gick jag med Maja ett dygn senare. Spåret hann bli två dygn gammalt. Risigt, indianskallar, rinnande vatten: helt enkelt ett jätteroligt spår för Maja. Lite jobbigt för mig att göra spåret pga allt ris och bråte. Jag döpte klöven till "Satan" när den fastnade överallt (och lämnade massa go vittring  )

Klöven Sa*an hängde där den skulle och Maja bar den stolt tillbaka till bilen.   

Tillsammans med jobbarkompisar och andra prommade vi upp till Aptas i juni. Fin promenad i strålande sol. Alltid roligt att gå och utsikten på Aptastoppen är vacker.

Allt detta kan man göra nu när snön försvunnit. Jippi! Hejja sommaren