Tiden går så fort när man har (roligt) mycket att göra. Dagarna rusar fram med mattider, rastning, hundprommisar, lek och bus. Man kan tycka att en valp kräver mycket passning men Wilda med sitt våteksem kräver mer tid än Maja 10 veckor. Wilda blir så olycklig med krage på att hon bara har haft den korta stunder när hon precis förbrytit sig och slickat på eksemen. Hon tycker kragen är hemsk, står blickstilla och stirrar och saliven rinner. Nä inte kan jag låta henne gå med krage. Iallafall är hon mycket bättre nu, såren har bleknat bort och enda som påminner om våteksemet är hennes rakade svans. Lilla gumman!

Här sitter trion utanför balkongen. Wilda med en leksak som var bäst för en stund sen. Nu är kampleksaken med bollar roligast och den äger Lisa. Men Maja vill gääääärna ha den...

He he he Lisa släppte blicken en stund och vips så vann Maja bästa leksaken. Svansen rakt upp - Den är min!

Lisa är den som bestämmer vilken leksak som är bäst. Nu är kvacko bäst. - Du kan inte ta den!

- Men jag vill ha den... ju...

Blå kaninen är en annan favvo

För att lyckas fota alla tre på samma bild krävs ett bagageutrymme. Och jag fick fota snabbt medan alla tittade på mig utan att försöka hoppa ur bilen. Här är Wilda, Maja och Lisa, tre pompisar.

- Jag hypnotiserar dig. Ge mäj lälling å fil, lälling å fiiiiiiil...

Wilda och Maja. Wilda är lessen för hon har ont av sitt våteksem, inte för att Maja pressar sig mot henne. Dom här två har funnit varandra.   

- Blev så mätt av all lälling å fil, måste ta stödwhila... nu...

Efter tre dygns intensivt regnande så blev det (tillfälligt?) uppehåll idag. Det blåser rejält men det håller bara myggen borta. Huvudsaken är att det förb#"¤ regnet     upphört.

Här blir Maja skogsvan. Jag tror på Bernt som säger att det tar 3 sekunder för en hund att bli skogsvan. Det här fotot togs nog efter 4 sekunder, Maja är så skogsvan att hon inte är stilla ens för ett foto. Hon ar brådis att kolla in alla kottar och ris.

Wilda med pi-pi-aj-aj-eksemet har ganska ont. När vi skulle ta en sittpaus i skogen var hon hyperaktiv, flåsade osv. Hon har ont.

Lisa accepterar Maja på ett helt annat sätt i skogen än hemma. Hemma är hon fortfarande avvaktande och har en kom-inte-nära-attityd. I skogen får Maja göra vad hon vill; kolla om Lisa har mjölk och kliva på henne när hon ålar sig.

Vi gillar skogen trots att det finns björnar där. För att ta sig till favvo-skogen så blir det en kort biltur och sen får lilltjejen "åka jacka" med matte. Korta bitar får hon gå själv men för det mesta åker hon innanför min jacka.

Nu har flickorna paltkoma. Maja är lite dålig på att äta men fil+majsvälling är aldrig nåt problem. Inte alla som har sin egen välling; Maja äter Maj's välling  (tur att man är lättroad). Jag myser med en välförtjänt kopp te + mörk choklad, Fairtrade chocolate med coffee-smak. MUMS säger jag bara. Det är det enda sättet jag konsumerar kaffe .

Glad midsommar med mycket sol och jordgubbar önskar jag alla  

Nu är Dåmigs Hot May, "Maja", äntligen hos mig! Jag åkte till mina underbara uppfödare i fredags och fick bo hos dom hela helgen. Gissa om jag var nervös innan jag klev av tåget i Rättvik  .

När tåget rullar in på perongen ser jag två goldens som väntar på "nån" och jag blev så lycklig. Visstja, det var några som höll i kopplena, Ingrid och Maud. Jag fick en varm kram och min nervositet försvann - jag kände mig så välkommen. Hundarna var Majas mamma och mormor(?).

Jag fick mysigaste rummet att bo i men jag var mest med valparna och sju vuxna goldens. Och uppfödarna och deras "piga" Maud.

Det var kul att vara med alla nio valpar hela helgen, generalrepetition inför valpens hemkomst. Vi tvåbenta pratade, umgicks, åt vansinnigt god mat, blev proppmätt och tänkte att nu klarar man sig resten av helgen. Men några timmar senare, till nästa måltid, började magen knorra när ljuvliga dofter spreds.

Jag rekommenderar uppfödaren varmt! Min nästa valp(?) kommer från Kennel dåmigs om jag får bestämma.    

Här sover lilla Maja på tåget mellan Rättvik och Arlanda. Hon var jätteduktig hela resan, som om hon väntat åtta veckor på att få åka tåg och flyga med mig till Kiruna  . Vi kom hem igår, söndag, på kvällen. Pappa mötte oss och körde hem oss. Tack snälla mamma och pappa för att ni tog hand om Lisa och Wilda en hel vecka. Idag har vi myst och lärt känna varandra, jag, Lisa, Wilda och Maja. Solen skiner och det är +20 grader. Och jag har vunnit miljoner på lotto... nä det var fb-varianten på tillvaron   .

"På rikt" är det tyvärr lite annorlunda. Vistelsen, tåg- och flygresan och hemkomsten gick precis lika bra som jag skrev. Idag däremot... har vi inte hunnit mysa som jag önskat.

Wilda, som alltid varit kärnfrisk och bara varit till vet för vaccinering, är dålig. Hon har simmat och badat jättemycket under veckan i byn hos mamma och pappa. Tyvärr har hon badat i bacilluskor eller nåt och fått exem med djäv***sisk klåda  hon har bitit och rivit sig på svansroten och baken och det har kommit plötsligt.

Hon har knappt sovit alls förra natten och inte jag heller. Ringde vet direkt på morgonen och fick komma in snabbt.

Det blev lugnande, smärtstillande, rakning, krage, pencillin, smärtstillande och bad med pyoderm (schampo vid hudinfektioner) kommande dagarna.

Vi har inte myst. Jag och Wilda har varit på vet.stationen och sen köat på två apotek. Första apoteket hade naturligtvis inte alla grejjor vi hade på recept. Lisa och Maja fick stanna hemma med ett kompostgaller mellan sig. Lisa tycker att Maja inte ska komma här och komma. Maja är en tuff tjej som visst vill komma här och komma. Äldst och yngst är inte riktigt överens än. Wilda, mellanhunden, är bara olycklig och har ont.

Bara Wilda blir bättre och Lisa och Maja lär känna varandra så blir det bra och jag är inte ett dugg orolig. Dom tre kommer att bli som ler och långhalm inom kort. Då blir det tre [hundar] mot en [matte].

Vilken tur att jag har semester. Annars hade jag måst VAV:a (Vård Av Vovve), jag lämnar inte Wilda ensam i det skicket.

Fast det förstås, lite har vi myst, vi fyra  . Vi kollade tv och alla rymdes i soffan. Ingen fick trängas med Wilda; hon är groggy men smärtfri. Det var INTE tänkt bli så här men det blev så, det är bara att gilla läget. Jag gillar att Wildas pi-pi-aj-aj är övergående och att hon kommer få sova nästa natt. Jag gillar oxå att jag kommer att få sova även om jag kommer att sova på skönaste madrassen på golvet med Lisa och Maja i bian eller på mitt ansikte. Bara Wilda får sova i sängen.  

Nu några valphögar:

Inte egen kupe precis... Åtta av nio syskon sover djupt.

Man måste ta igen sig efter ett tufft pass av tidningsrivning och bus.

Hullerombuller sover syskonen.

Skalle mot skalle - så söta dom är!

Maja sover på Arlanda. Hon charmade folk på Rättviks tågstation, på tåget, på Arlanda, på planet och på Kiruna flygplats. Hon är det finaste som finns lilla Maja  . Tack Ingrid och Gunnar för förtroendet att ta hand om guldklimpen...

Idag var jag och Lisa på vårat allra första WT, i Kalix. Eftersom L inte har några meriter från WT sen tidigare startade vi i nybörjarklass. Och vilken tur det var! herreminje... 

WorkingTest består av 5 stationer värda 20 poäng var, tot 100 p. Vid start har alla 100 p och sen minskar poängen vid misstag och fel mm.  

Första stationen var en enkelmarkering i lite snårig terräng. Inga problem för Lisa.   

Andra stationen var först lite fotgående och sen två enkelmarkeringar. Lisas fotgående var väl inte det bästa hon var ganska begeistrad i skytten. Markeringarna hade hon inga egentliga problem med men jag tyckte inte riktigt om hennes rivstart i andra markeringen.   

Tredje stationen skiljde agnarna från vetet. En blind eller dolt markering med endast ljud att gå efter. Lisa hörde inte dummyn. Hon gick ut på ett sök på måfå. Undrar om jag hade kunnat sikta in henne eller hade det varit mot reglerna? Det var ju en markering... Vi nollade, Lisa hittade inte dummyn i riset.

Sen blev det lååååååång väntan på fjärde stationen. Lisa stressade upp sig maximalt. Och började pipa. En bejbis som var publiksiffra och grät en skvätt överröstades av Lisa som hädanefter kallas Pip-Lisa, P-L.

När det äntligen blev dags för fjärde stationen slog lyckan överslag hos P-L: två enkelmarkeringar i vatten. Rivstarter på stranden, simma ut, ta dummyn, simma in, kliva upp på land, spotta ut dummy, skaka, plocka upp och till matte på bägge markeringarna. Sen fick jag släpa iväg P-L därifrån till femte och sista stationen. Hon hade annars helst stannat kvar där och "hjälpt" de andra hundarna med vattenmarkeringarna  

Sista stationen var pipandet så högt att jag nästan inte hörde vad domaren sa. Tur att domaren var lite skelögd  men det är en annan historia. Här fanns två dummysar gömda på ett litet område, ett riktat sök. Inom tre minuter skulle dummyna vara inne. Inga problem för P-L.

Pust - vi var färdiga! Eller jag var helt färdig. P-L hade knappt börjat. Medan vi väntade på att alla skulle bli klara så satt vi vid elden. P-L hade FOCUS mot stranden, tänk om nån hund behöver hennes hjälp med markeringarna??? Hon kunde bara släppa tanken på apporter om man viftade en kårv framför näsan på henne, då tänkte hon på mat istället. Tills nån slog ihop en apportkastare [klick] och så var hon beredd att apportera igen.

P-L visade inga   eller  , hon var ytterst samarbets- och arbetsvillig. Men det gick överstyr - hon pep, gnällde, grät och tjöt.

Poäng? Öh vi fick inte 75 för att få starta i öppenklass iallafall. Jag tror vi fick 68 eller nåt sånt, station 3 nollade vi ju.

Då var debuten i WT avklarad. Jag gillar verkligen den tävlingsformen, hoppas på fler tillfällen att starta. Tänk om Wilda skulle få testa?  

Grattis i efterskott lilla gumman. Gissar att du bara älskar din present - en apportkastare. Vi har redan hunnit inviga den på jaktträning med Maggan och hennes Leo och Olle.

Våra ÖKL-hundar fick börja, Lisa först. Hon gillade apportkasten skarpt, hade inte ens tid att vänta på att matte sa att hon fick hämta... Fast egentligen tränade vi inte jakt, vi tränade att vara i skogen utan att få björnfrossa. Det gick bra tack vare att Maggan och Lena var med. Ensam hade jag nog inte lämnat bilen ens. Wilda är oxå lite skärrad än, tokskäller på stubbar. Vem vet, det kan vara en björn. Lisa har släppt björnmötet, hon ville bara apportera mera.

Gissa var Lisa kommer att sova inatt? I skrubben nedanför väskan som innehåller app.....  

Idag när jag och hundarna var ute i skogen såg vi en björnunge! Hundarna gick lös före mig. Lisa satt uppe på en sten och tittade intensivt åt vänster. Wilda skällde ETT dovt skall som jag aldrig hört förut och sen tog hon ett skutt ditåt. Jag gick fram till Wilda och sa vad svamlar du om? Lyfte blicken och såg ett svart djur springa bland träden kanske 30 meter bort.   

En lapphund tänkte jag först. En järv kanske. Men jag visste hela tiden vad jag såg: en björnunge! Gissa vad jag gjorde?  Swisss sa det bara och jag gick därifrån. Som tur så fattade mina två blondiner att det här är allvar. Jag stannade inte och fotade. Inte heller var jag nyfiken på var mamman var. Jag bara gick. Tvingade mig själv att börja tralla och sjunga, bröt kvistar och grenar som kom i vår väg längs lilla stigen.

Det var långt till bilen och vi gick raskt och jag trallade å sjöng  . Jag hade kalla kårar längs armar och ben, längs ryggen och i hårbotten, så rädd var jag! Inte en enda gång behövde jag mana på hundarna eller nåt - dom fattade att nu är det skarpt läge och vi måste bort.  

När vi kom upp på en större väg makerade Wilda igen att hon såg nåt. Behöver jag säga att jag blev skräckslagen?! Men det var en kvinna med sina två hundar på väg till skogen. Jag sa att jag sett en björnunge en bra bit bort, även hon vände på klacken och började gå tillbaka till sin bil.

Det olustiga är att jag såg en "Naturpasset-kontroll" alldeles där jag såg björnen. Nästa vecka börjar Naturpassen säljas. Jag brukat alltid leta upp alla 50 kontroller men jag tror jag pausar i år.

Innan björnmötet noterade jag att det kanske blir vår i år. En antydan till knopp  

Två fågelhundar uppflugna på en sten. - Godis? Innan björnmötet hade jag tid å dela ut godis.

Skönt att svalka sig i snön. Fotat strax innan vi såg björnen. Det här hade kunnat bli sista bilden på hundarna eller det sista foto jag tog. En björnmamma som skyddar sin unge är livsfarlig...  

Så här brukar det se ut när jag vill gå ut å gå. Två som ignorerar mig. - Vi såver, gå sälv. Fast Lisa (till höger) kan tänka sig följa OM hon får en godis, sk färdkost, innan prommisen.

- Kom-si-kom-si vi ska ut i skogen. Suck. Wilda (till wänster) tittar inte ens på mig om jag inte letar upp en godisbit. Hursomhelst så ska vi hädanefter promenera på trottoarer och gångbanor. Skog är inte att tänka på. Brrrrr björnfrossa!