Igår fick jag inte ut hundarna på nån kvällsprommis = hundarna vann. Idag samlade jag all styrka jag hade för att få ut hundarna i regnet och mörkret.

Började inte så bra. Fick krypa in i buren/bädden för att ta på L reflexvästen medan hon låg kvar och znarkade. W låg hoprullad som en kanelbulle i favvosoffan helt lealös. Krånglade reflexvästen även på henne.

Jag klädde på mig och funderade på hur jag ska lyckas koppla hundarna... Jo, frolic i ena handen, kopplet i andra. Sedan ut med bestämda steg. Rask promenad med två förvånade hundar "i släp" efter.  

Snart var hundarna i promenad-stämning och jag kunde ta ner tempot och även koppla loss. Klarade det! Det blev över en timmes prom i regn och mörker. Om jag inte hade klarat det hade hundarna fått "gå på lådan"  .

Ändå har jag världens snällaste två hundar. Skulle aldrig klara av en terrier eller annan typ med egen wilja. Fast det förstås - Lisa har en enormt stor portion egen wilja när hon fått för sig nåt. Exempelvis vid dirigering till en dummy   eller vid viltspårprov   . Och Wilda lär sig...

Det spöregnar ute. Egentligen skitväder men som hundägare så går man ut i alla väder. Även om just jag är x-tra känslig för dåligt väder .

Hursomhelst, ut på en kvällsprommis skulle jag å hundarna. Jag klädde på mig rejält med nya regnstället ytterst. Och sen hundarna... Det är becksvart ute så jag tänkte det vore bra med reflexvästar på dom.

Men för att få fram hundarna så måste jag locka med frolic, dom blev nämligen misstänksamma när jag började klä på mig. När ena hunden fått på sig västen så smet hon till buren/bädden. Andra hunden fick västen och koppel samtidigt - man är väl inte dum å låter nästa hund smita. För att få fram första hunden kostade det en frolic till. I rättvisans namn måste även andra hunden få en frolic till.

Så. Pust. Påklädda, kopplade och reflexförsedda gick vi ut i regn och mörker. Ungefär 20 meter. Båda hundarna gjorde sina behov och vägrade fortsätta. Det var bara att vända hemåt. Nu är jag fyra frolic fattigare men har rastade hundar.

Och jag undrar om man får dom hundar man förtjänar?   

För nån vecka sen skuttade jag, Märta å hundarna till Trollsjön. Skutteli-skutt dit och skutteli-skutt därifrån...

Åtminstone Märta skuttade fram. Själv var jag ganska trött. - Vääääänta på määäääj!

Idag när det var sånt kanonväder med soooool skuttade jag å hundarna upp på Aptas, en bergsknalle söder om Kiruna. Stan syns i bakgrunden. Det var första gången jag gick dit men säkert inte den sista  . 

Hundarna var jättepigga och sprang och sprang och sprang. Ibland gick jag alldeles ensam i den täta skogen nedanför Aptas. - Ho hoooo björnarna här är jag men jag smakar illa....

Ifall någon missat det - nu är det höst.

Alla härliga färger, gult, rött och orange... Jag har alltid avskytt orange men nu har jag en orange bil så jag får vackert gilla den färgen med   

   Bilen döptes genast till Katla eftersom den har vissa bokstäver i registreringsnumret... Men den här Katla är ingen eldsprutande drake utan en snäll liten bil...

Måste ju provköra bilen så det blev en tur till byn i helgen. Fullmåne först på måndag men redan i fredags...

  
Alldeles vindstilla och tyst...

Jag har ett nytt favoritträd: aspen. Den blir så vacker om hösten.

  
Det ser ut som det brinner, aspen är så intensiv i sina färger. Om någon vecka börjar löven skifta i rött och rosa - hur vackert som helst.

Lisa kan det här med att whila å ta de' lugnt...

Wilda spanar ut mot riset. Vad har hon sett? 

- Åkej matte nu harru fotat tillräckligt. Kan vi gå hem nu? Jag är trött. - Å ja e hungi!

Idag blev det en härlig prommis tillsammans med Märta och Stilla. Mina hundar Kola och Sirap var glada att träffa sina kompisar igen. De var inte-så-seg-Kola och lättrinnande-Sirap.

Vi hittade ett nytt ställe att promma på - jättefin gammelskog.

Wilda ser ut över vattnet. Höstens färger är underbara.

- Om vi går över här så blir det en genväg tillbaka... Jo jo det finns en anledning till att ordspråket om genvägar och senvägar finns. Den här genvägen gick över max 50 meter myrmark - med vatten, gungande indianskallar, murkna björkstammar som gav vika och tät växtlighet.

Plättlätt för Lisa och Wilda. Stilla fick matteassistans halvvägs från en "återvändsgränd". Jag och Märta balanserade och hoppade och ramlade bland växtligheten. Några "men herregu!" och "nä jag kommer inte längre" innan vi tog oss över. Vi var helt slut. Som tur var var det nära till bilarna. Vilket äventyr, just precis den vägen ska vi nog inte gå fler gånger... Tack Märta och Stilla för en spännande promenad. Nu har vi gjort oss förtjänta av ostbågar och cider.