Om Lisa är Wildas förebild så har W ff=förebildsfritt nu. Lisa är på Whilohem hos mamma och pappa denna vecka för att whila lilla tassen. Och Wilda å jag har qualitytime.

  Vi åkte skidor igår på hmmm spår eller vad det nu är. Pojkar å flickor på snabba skotrar hade haft kul på skidspåren. Men det var härligt ändå. Wilda är kul att åka skidor med, hon tävlar i nedförsbackarna, hon aktar sig för stavar och skulle aldrig drömma om att stå ivägen när jag kommer susande. Och skidspetsar bryr hon sig inte om. Lisas motsats med andra ord.

Och Lisa i byn då? Ryktet säger att hon mår som en prinsessa och blir behandlad därefter. Frågan är om hon alls vill komma till stan igen...   På lördag får jag tillbax vovven hoppas jag.

Till sist några fina vårvinterbilder

Om man tittar riktigt noga på himlen finns två vita prickar. Den ena är fullmånen, den andra är ett flygplan.   

 
Från vänster Lisa, Wilda, Stilla, Hedda å Malte-ponken.

Anneli å Märta har hunnit en bit före oss. - Väääänta tycker Wilda.   

Idag har jag åkt Tobaksloppet, en skidtävling i byn Saivomuotka. Det blev 8 km för mig i strålande sol, -4 grader och vinden i ryggen. Perfekt alltså.

Och vad är Tobaksloppet? Sponsrat av nåt tobaksbolag? Nej, absolut inte. För tusen år sen, före bilvägar och annan kommunikation, gick en handelsled förbi vår by. Livsnödvändigheter (sprit och tobak) fraktades norrut (med ren?) i utbyte mot skinn och kött. 

Handelsleden döptes till Tobaksleden och till minne av den går varje år en skidtävling mellan byarna Suijavaara och Saivomuotka. Tänk om leden hade kallats Brännvinsleden - då hade jag åkt Brännvinsloppet - huijja.

Om man åker från Suija så är det ca 23 km, från Kotamaa är det 8 km och de allra minsta barnen kan åka från Pruukimaa, 2 km långt. Målgången är alltså i Saivo.

Jag åkte från Kotamaa idag. En gång har jag åkt den längsta sträckan. Det året skateade ALLA iväg i elitfart och jag knatade på ensam i klassisk åkning. Gissa om jag blev sist det året. Men det var inte det värsta. Det värsta var skotern som åkte efter den sista tävlanden (=mig) usch vad det var stressigt. Jag hade gärna åkt längsta sträckan fler gånger men utom tävlan och utan skotern hack-i-hälinen.

Varje år säger man att man åker för att det är kul, tävlingen är ingen riktig tävling för motionsåkare och att man ska ta det lugnt. Och varje år åker man så man får blodsmak i munnen. Man stannar inte till för då kommer rigor mortis eller vad det nu kallas när man stelnar till av mjölksyra.

I år skulle jag verkligen njuta av skidturen. Inte för inte har jag gått en studiecirkel i mindfulness och anammar det fullt ut. Och jag åkte i behaglig fart, var i nuet och fick inte blodsmak eller rigor mortis. Att vädret var härligt gjorde sitt att jag kunde njuta av varje stavtag (hmm nåja kanske ungefär...)  

När jag kom hem efter tävlingen var bastun varm och jag gick ner dit med skidkläder, pjäxor och famnen full av handdukar och schampoo. Halkade i trappan med dom hala pjäxorna och studsade på flera trappsteg på svanskotan.

Först gjorde det inte så farligt ont, min svanskota är mjukt inbäddad om jag säger. Men nu, nån timme senare, har jag Ont, det gör ont, det gör ont det gör ont...

Hundar är inte välkomna på tävlingen men vi tog en prommis till tävlingsområdet efteråt, jag var tvungen att röra på mig så svanskotan inte stelnar . Så fick hundarna lite miljöträning idag igen.

Till middan kom brorsan med familj och åt tacos tillsammans med mig och föräldrarna. Och det var så gott och jag var så hungrig. Nu sitter jag med lördagsgodis, trötta hundar och bara myser.   

   - Gäsp - ja e sjukskriven nu. Blir mycket tv och praliner medan matte å lillsyrran knatar runt på skidor å annat.

   - Ida blev de' spanielträning, det e jobbit att aktivera matte ensam. Håpas syrran blir bättre snart så vi kan turas om att leka med henne. 

   Kul att busa tillsammans  

för uppmuntrande kommentarer Maggan, Märta och Mia.

Både Leo och Leo har artros... Ett tips - döp inte hunden till Leo  ifall det sitter i namnet. Lisa är inte heller nåt bra namn i sammanhanget.

Nä, golvet i hangar två förra lördan var ingen höjdare för Lisa och labbe-Leo.

Golden-Leo jakttränas som vem som helst, går på prov utan att det märks att han har pi-pi-aj-aj. Det bådar gott. Jag vill ju hemskt gärna fortsätta starta i lydnadstävlingar och gärna jaktprov, fast där har vi andra issues  Lisa å ja.

Eftersom det handlar om min ögonsten, min förstfödde, så kanske jag ändrar åsikt om livslång mediciering, ifall det inte blir nå biverkningar och så. Samma om det hade handlat om min andra ögonsten, min sistfödda. Jag gör ingen skillnad mellan älsklingarna.   

OM jag måste pensionera Lisa... tja jag är ju som sagt väldigt valpsugen... På rakt arm vet jag två härliga valpkullar som är på gång, Lairis och Viljas... hum-de-dum-de-dum....  Fast då MÅSTE jag ha en större bil...

Efter att ganska länge funderat över Lisa och hennes framtassar så blev det äntligen en röntgen i fredags. Men det var ett dilemma. Å ena sidan ville jag inte veta om nåt var fel men å andra sidan ville jag sluta fundera. Jag är världens sjåpigaste matte...

Lisa har lite artros i höger framtass. Just nu har hon mest ont i vänster fram men det kan bero på att hon är rädd om höger trodde vet. i Kiruna. Sen hittade vetten inget annat. Mot allt det onda Lisa har i tassarna blir det nu Metacam i några veckor ifall det är en inflammation nånstans i hennes fossingar.

Jag vet inte vad jag ska tro just nu. Jag kände på mig att det var nåt och det har varit nåt länge med tassarna. Vetten tyckte det var ovanligt med rasen och det faktum att Lisa är liten och lätt.

Nu får hon smärtstillande, hon är jättepigg igen och matte hoppas att det ska bli bra. Om det inte blir bra... Jag vet inte vad jag tycker om livslång medicinering på hundar. Gör man det för hundens skull eller gör man det för sin egen skull? Är det sjysst att pensionera en arbetsglad hund och låta den göra ingenting?

Jag tror och hoppas Lisa blir pigg och smärtfri så vi kan fortsätta med lydnad, jaktträning och viltspårandet. Med långprommisar, skidturer (hmm nåja) och cykelturer. Just cykling har jag undvikit redan förra sommaren pga hennes hälta.

Vi är vid gott mod  det här ordnar sig.

Peppar-peppar-ta-i-trä, jag sitter vid gamla datorn som ville ut på nätet och tyckte att både kameran och mobilen kunde få tanka över sina bilder...

Jag tackar å tar emot men hoppas inte för mycket. I em kan gamlingen totalvägra igen.

• Mina desperata försök att rädda datorn.

Jag beskrev mina datorproblem för en av datakillarna på jobbet. Var mycket tydlig med vad jag förväntade mig för svar på min undran. Han skulle säga - Hopplöst fall, köp ny dator. Istället rotade han i en låda å sa byt ut till det här kortet  

Sagt å gjort. Öppnade det allra heligaste på datorn å bytte nätverkskort, gissa om jag var nervös. Innan hade jag sparat alla bilder och filer på en extern hårddisk utifallatt...   Men inte blev datorn bättre med nytt kort.

Min bror Torsten ägnade många timmar åt att försöka väcka liv i datorn bl a genom att "backa tillbaka" datorn några veckor. Det var nån slags recovery tillbaka till ett datum när man trodde datorn fortfarande funkade. Men det hjälpte inte. Jag gjorde själv några backningar längre och längre tillbaka i tiden och gav upp. Idag när jag bara ville testa gamlingen så funkar den. Peppar-peppar-ta-i-trä!

• Från mörka bruna köket till nya ljusa

  
Gamla tapeten, dessutom fotat på kvällen så dysterheten är extra tydlig.

   Brunt med inslag av mera brunt. Nyansen bajs eller choklad? Blääääh hur som helst.

Och efteråt, ljust och fräscht! Solbrillorna på annars riskerar man snöblindhet.

Och som guldkant i tillvaron skickade världens-snällaste-Åsa kakeldekor med recept.

Om jag får ett plötsligt fikabrödsanfall har jag nära till recepten. Finns även recept på pannkakor och köttbullar ifall ett sånt anfall skulle komma.

• Ett hopplöst fall för Barbro Börjessons hundskola

Undrar om Lisa egentigen tycker om att åka skidor?! Häromdan slet jag fram mobilen när hon gav sig hän:

Ja ja du Lisa. Om det inte vore för dina attacker så vore du perfekt. Det är väl smolken i glädjebägaren och det faktum att även solen har fläckar.

• Inoff lydnadstävling SSRK Kiruna 12 mars

Jag planerade att starta Lisa i lydnadsklass två och inget annat. Innan vi åkte ut så rastade jag hundarna och tänkte en skojig tanke - tänk om man skulle starta Wilda oxå? Det är ju inofficiellt och bra träning. Undrar om dom tar emot efteranmälningar? Och medan jag körde ut så bestämde jag mig att försöka anmäla Wilda till ettans lydnad. Det gick bra att anmäla på plats.

Härligt att starta på ett prov utan några som helst förväntningar annat än att se hur det går, hur långt det räcker och ha roligt med sin hund.

Men det är ju Wilda med en gul rosett. Hon fick precis över 100 poäng och ett tredje pris. Mattes bejbis som alltid överraskar mig.

  
Även Lisa fick ett tredje pris. Sötnosarna poserar i soffan med mumsigt foder som Lisa vunnit.

Tack för ett kanonbra arrangemang av SSRK Kiruna med både utställning och lydnadstävling i samma. De som deltog i bägge delarna behövde inte oroa sig att missa sin tur, allt var flexibelt och SKOJ. Lydnadstävlingen inomhus var jättebra miljöträning för hundarna.

• Hundpromenader med Bruks med valpar

Ibland måste man bara fota. Dom här tre valparna fick följa på bruks prommis för nån vecka sen. Dom är så söta så man vill ju nästan äta upp dom.

  
Men dom var svåra att fota eftersom dom rörde sig som oljade blixtar.

• Till sist

Blå himmel, vit snö och gula hundar.

Nu ska vi ut i solskenet och njuta. Sen blir det nog lydnadsträning för

- Matte har blivit avmaskad mot latmasken.

Jag har varit utan internet hemma sen nån vecka då min 6 år gamla dator gått i strejk. Egentligen är väl 6 år inte gammalt ens för en dator men...  

Nu har jag dator å internet igen - man är beroende.

I måndags ögonlystes Wilda = UA. Skönt. Kan man örontesta hundarna? Ofta verkar W helt döv, när hon hittat nåt äckel-päckel, nån spänki doft osv. Hennes öron och hörsel...   

Jag var i Luleå i början av veckan, körde dit med egen bil. Vovvarna var med å vi bodde fint på hotell Quality (igen). Härligt men jobbigt att bila. Och att bilen blev smutsig! Bilen var så smutsig att det blev biltvätt på automat när vi kom hem.

Jag tvättar ganska sällan i automat och det höll på att gå illa... Om man läser de tydliga instruktioner som finns utanför biltvätten så ska man

1. köra in bilen

2. stänga porten

3. knappa in koden som man fått

Jag började med att knappa in koden, porten var stängd. Väntade en stund men porten åkte inte upp. Suck. Såg några knappar och testade en = porten for upp.

Ok, jag körde in bilen och tvätten startade genast. PANIK . Hoppa ut, rusade runt bilen, öppna bakluckan, försökte jaga ut hundarna. Lisa hoppade ut men Wilda ville inte streeesa. Jag vräkte ut henne för vattnet/tvätten närmade sig. Drämde igen bakluckan, rusade ut, stängde porten innan det plaskar ner oss. Pust. Undrar om nån såg mig?! Dolda kameran kanske?

Efteråt så insåg jag att jag inte fått igen bakluckan ordentligt utan det kom in vatten. Nåväl vatten torkar, bilen står med kupevärmare på så snart är det torrt igen. Aldrig mera biltvätt?!   

Här hemma har mitt kök fått ett lyft. Från bajsbruna mörka tapeter till fina ljusa. Dom mörka tapeterna åt ljus som på hösten när man kör bil - extraljusen äts upp av mörkret. Nu är det så fint. Det blir "före" och "efter" bilder när jag lyckas ladda bilder från kameran.

Sen har jag bildbevis på att jag och Lisa behöver hjälp av Barbro Börjessons hundskola när vi åker skidor...  Bilder kommer.

Imorrn ska jag å Lisa göra bort oss på SSRK Kirunas inoff lydnadstävling  men det blir kul ändå. All träning är bra träning. Åsså finns det gott fika där