Idag har jag åkt Tobaksloppet, en skidtävling i byn Saivomuotka. Det blev 8 km för mig i strålande sol, -4 grader och vinden i ryggen. Perfekt alltså.

Och vad är Tobaksloppet? Sponsrat av nåt tobaksbolag? Nej, absolut inte. För tusen år sen, före bilvägar och annan kommunikation, gick en handelsled förbi vår by. Livsnödvändigheter (sprit och tobak) fraktades norrut (med ren?) i utbyte mot skinn och kött. 

Handelsleden döptes till Tobaksleden och till minne av den går varje år en skidtävling mellan byarna Suijavaara och Saivomuotka. Tänk om leden hade kallats Brännvinsleden - då hade jag åkt Brännvinsloppet - huijja.

Om man åker från Suija så är det ca 23 km, från Kotamaa är det 8 km och de allra minsta barnen kan åka från Pruukimaa, 2 km långt. Målgången är alltså i Saivo.

Jag åkte från Kotamaa idag. En gång har jag åkt den längsta sträckan. Det året skateade ALLA iväg i elitfart och jag knatade på ensam i klassisk åkning. Gissa om jag blev sist det året. Men det var inte det värsta. Det värsta var skotern som åkte efter den sista tävlanden (=mig) usch vad det var stressigt. Jag hade gärna åkt längsta sträckan fler gånger men utom tävlan och utan skotern hack-i-hälinen.

Varje år säger man att man åker för att det är kul, tävlingen är ingen riktig tävling för motionsåkare och att man ska ta det lugnt. Och varje år åker man så man får blodsmak i munnen. Man stannar inte till för då kommer rigor mortis eller vad det nu kallas när man stelnar till av mjölksyra.

I år skulle jag verkligen njuta av skidturen. Inte för inte har jag gått en studiecirkel i mindfulness och anammar det fullt ut. Och jag åkte i behaglig fart, var i nuet och fick inte blodsmak eller rigor mortis. Att vädret var härligt gjorde sitt att jag kunde njuta av varje stavtag (hmm nåja kanske ungefär...)  

När jag kom hem efter tävlingen var bastun varm och jag gick ner dit med skidkläder, pjäxor och famnen full av handdukar och schampoo. Halkade i trappan med dom hala pjäxorna och studsade på flera trappsteg på svanskotan.

Först gjorde det inte så farligt ont, min svanskota är mjukt inbäddad om jag säger. Men nu, nån timme senare, har jag Ont, det gör ont, det gör ont det gör ont...

Hundar är inte välkomna på tävlingen men vi tog en prommis till tävlingsområdet efteråt, jag var tvungen att röra på mig så svanskotan inte stelnar . Så fick hundarna lite miljöträning idag igen.

Till middan kom brorsan med familj och åt tacos tillsammans med mig och föräldrarna. Och det var så gott och jag var så hungrig. Nu sitter jag med lördagsgodis, trötta hundar och bara myser.   

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  En helg i början på juni 2022 samlades fyra av valparna efter Stenlyans Moonshadow, ”Måna” och Dåmigs Kluriga Fantomen, ”Obi” och deras mattar och hussar i Kiruna för en träff. Från vänster Jacob och Rebecka med Bobby. Sar...

Det har gått åtta veckor sen Månas och Obis valpar i Arctic-kullen föddes. Alla valpar har nya familjer, några har flyttat och några flyttar inom kort.  Lite bilder på guldklimparna:    Först enda hanen, Bobby. En fin, rejäl kille med fötterna ...

Onsdag 24 mars kl 04.12 föddes den första i Arctic-kullen, en stor tjej. Därefter föddes fyra till i rask takt. Sista valpen dröjde nån timme innan den kom ut. Kl 9 var alla sex syskon födda, fem tjejer och en kille. Välkomna till världen underbara p...

  År 2014 skaffade jag mitt kennelnamn Yellowfellows och gick SKK's uppfödarutbildning. Redan då längtade jag efter den första kullen med "gula kompisar". I slutet på mars beräknas första kullen födas. Min underbara Måna, SE VCH Stenlyans Moonshado...

ter några riktigt kalla dagar med runt -30 grader blev det idag soligt och -3 grader. Då passade vi på att ta en lite längre prommis under lunchen, bara njuta av sol och natur. Hundarna fick springa och leka som dom ville medan jag vände ansiktet mot...