Vi kämpar upp mot Aptas-toppen. Nu är det inte långt kvar. Prommisarna på hösten är dom vackraste. Bäst att vara ute så mycket som möjligt innan den där vita varan lägger lock på naturen.  

Duktiga Sara på prommis med Maja och Wilda. Sara är lill-dagmatte åt mina hundar ibland. Mina hundar sköter sig riktigt bra när jag inte är med. Jag måste ha dåligt inflytande på dom.  

Lilla Linn och Wilda. Hos dagmatte får man vara i soffan - ungefär som hemma. Men hemma i soffan härjar man. Hos dagmatte sover man snällt.

- Ääääälskar hemmasoffan, så skönt att buffa bland kuddarna och sova upp-å-ner, tycker Maja. Matte tycker inte det är så kul att samla ihop kuddar som ligger överallt. Vilken tur att soffan har samma färg som hundarna, annars hade man sett allt hundhår i den.

Och nu fick matte nog av hundarnas härjningar i gamla soffan. Bort med den och in med en ny soffa i "skinn" med fasta kuddar som inte hamnar på golvet. Och med ny soffa blir det genast "nödvändigt" med nytt soffbord och nya mattor. Det var länge sen jag köpt nåt nytt till hemmet så det må vara hänt att jag shoppar lite.  

Långprommis i höstfärger. Vi genade i skogen i en och en halv timme. Sen gjorde jag ett personspår på 400 meter som Maja fick spåra. Succeträning är när man tränar på nåt som man redan kan. Majas spårande är succeträning. Hon är bra på spår. Men det gör inget, det är en glädjeboost för mig att följa efter i linan.

Första pinnen missade hon. Igen. Jag plockade upp den, retades lite med henne och behöll den. Resten av pinnarna tog hon. Undrar om hon glömmer att nosa efter pinnar? Efter första pinnen tänker hon -Visstja, pinnar! Och hittar resten. Vet inte hur hon tänker men det är roligt att spåra med henne.

Efter den regniga och kylslagna sommaren var jag pessimistisk över höstvädret.  

Det är roligt att bli överraskad. En lördag em sprack det upp och solen sken allt den kunde. Naturligtvis skyndade jag mig ut i skogen med vovsen medan solen skiner. Och vilken härlig kvällsprommis det blev. Spännande oxå. Jag genade mellan Myggtorpet och Lompisspåret utan att riktigt veta exakt var efter fd järnvägen man ska gå in för att komma till Lompisspåret.

Jag vek av för tidigt. Jag stod och svajade på en tuva med vatten rinnande nedanför. Höll fast i en björk medan jag startade appen DogTracks som har bra kartor. Kartan visade att jag var 50 meter från spåret. Jag hade gått rätt men ändå inte. Det var så täta snår att jag inte såg var jag var. Pust, nog med äventyr för en kväll.   

Efter allt roligt med Maja och viltspår testade jag en kurs i personspår med Cari Rörström. Annica gick oxå kursen med sin Silva. Och vi tränade tillsammans.  - Ses vid bommen på gamla Nikkavägen, sa vi. Här väntade Annica.  

Och här väntade jag. Det finns numera två gamla Nikkavägar med bom. Nikkavägen får flytta på sig pga gruvbrytning och rasrisk. Nåväl det löste sig, finns ju mobiltelefoner.   

Note to self: om man ska flytta en stad, bygg nytt först. Riv det gamla sedan. Gör inte som Kiruna. Riv först och avvakta. Nu är gamla fina järnvägsstationen bara ett skelett. Snart är allt borta. Och "nya järnvägsstationen" är en tillfällig barack långt-bort-i-stan dit inga turister hittar till eller från. Ingen orkar gå därifrån till stan med sina resväskor.  

Stadsflytt och rivningar bryr sig inte hundar om. Här leker Maja med sina bästisar Ria, engelsk setter och Sikku, husky. Hade My, irländs setter, varit med så hade Maja alla sina bästisar samlade. Maja, Ria, Sikku och My leker så bra tillsammans. Dom leker likadant och har samma inställning till livet: det ska vara skôj.

En regntung kväll med fina siluetten över gamla laven på Kiirunavaara. Jag vet inte varför men jag tycker den symboliserar hela stan. Hoppas den aldrig rivs eller rasar.     Midnattsolstigen med KirSam. Det bjöds på fika och hamburgare plus utlottning av bl a presentkort. Det är bra med miljöträning och fysisk träning med för den delen. Det är inte plättlätt att klättra upp på Luossavaara.

Marknadshelg i stan. Jag och Maja cyklade in till stan och kolla läget. Tidigare på dan tog jag bilen till stan och både Wilda och Maja strosade runt på marknaden och stadsloppisen. På cykelturen följde bara Maja med. Wilda stannade hemma å kolla TV.

Vilken fin cykeltur det blev. Jag cyklade längs E10 där mycket rivs just nu. Jag blev nostalgisk och lite lessen när byggnader försvinner men samtidigt glad att jag cyklade där. Det kanske är sista gången, rätt vad det är går larmet att E10 börjar rasa och måste stängas av.

Alla hus på Ullspiran är rivna. När flyttar Hjalmar Lundbohmsgården och Bolagshotellet? Jag måste nog ta ledigt från jobbet och se de husflyttarna live. Det är så bra att de gamla fina husen flyttas och inte bara rivs som exvis järnvägsstationen. Det börjar bli jobbigt med stadsflytten, jobbigt och sorgligt   . Jag fasar för när Varggropen mejas ner för att bli ny E10. Varggropen är stans finaste friluftsområde   i många år har jag sagt att jag kommer bli trädkramare när Varggropen hotas      

Det blev lite varmt för fröken att trava brevid cykeln i det fina höstvädret. Då är det bra med skrapet från ishallen att svalka sig i. Det blev en fin och nostalgisk cykeltur så här en vanlig lördag. Jag måste cykla och promenera ofta i Bolagsområdet - snart är det försent och borta