Vi har varit på viltspårprov hos SSRK Piteå - en alldeles jättetrevlig tillställning!   Här några samlade runt eldplatsen. Gissa vem av alla personer runt elden som grillat korv? Eller - varför tror ni mina flickor försöker hypnotisera en viss person?   

På sin tre-årsdag gick Wilda sitt första öppenklassprov i lördags. Hon kryssade fram i spåret, klarade vinklar med ringning. Vid ett tillfälle "hade hon otur" och domaren fick ta tillbaka henne till spåret. Jag trodde det var i återgången men den klarade hon med ringning. Det var på en raksträcka hon virrade bort sig. På bloduppehållet kanske? Hon kanske fick nån vittring som hon följde en bit och saknar rutin att gå tillbaka till spåret.

Domaren skrev: "En tik som spårar i vind vilket bidrar till kryssande sök. Med nosen i backen kan det bli en bra spårhund."   Jag är så nöjd. Min lilla valp kämpar med att bevisa att hon är en stor hund nu och snart börjar matte tro på det. Att få ner nosen i backen tog fem år för Lisa så det kommer, det kommer. Jag skyndar långsamt med Wilda-Tilda.

Det här var ett steg i spårträningen, två nya moment tillkom: spåra på nytt ställe och skott i spårslut. Det första gick hur bra som helst. Wilda skulle kunnat spåra 20 meter, gjort ett U och gått tillbaka till vägen men det gjorde hon inte. Skottet, det andra momentet - jag måste skratta! Efter skottet tokdrog hon framåt i linan och fram till klöven som var ganska nära. Sen hade vi dragkamp om klöven och hon ville absolut vinna...

Wilda nosade sig till ett andrapris och matte är så stolt. Det är klart att en etta i debuten hade varit fint men första ettan kommer snart   .

Efter provet styrde vi mot Luleå och Storheden = lite mat och sedan till Töre där vi bokat en stuga. När vi kom till Töre var allt släckt, stängt och ingen var där. Snopet. Det var bara att köra de sista 30 milen hem till Kiruna i natten. Gissa om vi var trötta.

Vilken tre-årsfest Wilda hade igår. Idag är hon helt utslagen.

Lisa ville så gärna spåra i Piteå att hon smet ur bilen när det blev spårdags för Wilda.

Idag är hundarna i det närmaste lealösa, det är jobbigt att "köra bil" på natten. Jag hade tänkt åka till IKEA idag söndag, därför övernattning i Töre efter provet. Nu har matte en tur till Haparanda och IKEA tillgodo.

Förresten måste visa en rolig bakrutedekal:

Fniss fniss fniss sån skulle jag nästan vilja ha, alltid retar det nån.

Det blev två roliga och jobbiga spårdagar denna helg  tillsammans med Märta och hennes Stilla.

Lördagen började med att vi hängde cyklarna på bilarna och åkte till provplatsen. Pga vägbom så kommer man inte till öppenklasspåren förrän om nån vecka och det blir tradigt att gå å gå å gå. Cykla går snabbare.

Vi cyklade ut till ett nytt spår som skulle "göras". När jag gör ett öppenklasspår så börjar jag med att snitsla och stega upp 600 meter med vinklar, rita en enkel karta. Tack för hjälpen med det snälla Märta. Att snitsla och stega samtidigt är enkelt när man är kvinna men det är alltid roligare att vara två som går i björnmarkerna.

Sedan gick Märta för att reka "sina" spår  och jag gick ett varv till i "nya" spåret. Den här gången märkte jag upp spåret med "annat än slitslar". Nästa gång jag går spåret åker nämligen snitslarna ner och jag ska hitta ändå tack vare mina naturliga märken och kännetecken. Därefter är öppenklasspåret klart att blodas inför ett prov. Prov har vi om nån vecka och då har jag förberett.

Efter varven på "nya" spåret sökte jag upp mina två "gamla" spår och rekade dom och snyggade till mina märken. Att det kunde vara så mycket jobb med det, jag trodde det bara var att gå spåret och nicka igenkännande till mina märken. Moder natur hade käkat på märkena, lagt löv och mossa på dom. Ett av spåren blodade jag till nästa dag till Stilla som skulle få spårträning. Spåret är riktigt roligt och kräver sin hund.

Klockan hann bli sju på kvällen innan vi hakade på cyklarna på bilarna och skulle hemåt. Jag hörde nåt! Lät som en bil och tystnade sen. Frågade Märta om hon hörde det där. - Hörde vad då? frågade hon. - Det lät som det brummade, stammade jag fram. Det måste varit en björn alldeles nära bilarna. Jag fick björnfrossa. Vi hoppade i bilarna och åkte hem  

Idag söndag åkte vi ut igen. Lisa, Wilda och Stilla skulle få spårträning. Lördagen hade bjudit på duggregn, spöregn och uppehåll ibland. Söndagen bjöd på soooool   

Först skulle Wilda spåra. Hon spårade bra och jag var nöjd med min "valp", som förresten blir tre år nästa vecka. Jag glömde ta med startpistol för att träna skottet men Märta visste råd: vid skottplatsen sa hon PANG!   Wilda blev inte märkbart berörd av skottet och vi fortsatte till spårslutet och klöven.

Sedan skulle Lisa få spåra. Hon har i år börjat spåra med nosen i backen. Va? På gamla dar fattar hon det?! Hennes spårarbete var jag riktigt nöjd med. Märtas insats vid skottplatsen, ett ljudligt PANG, resulterade i att Lisa började spana efter en fallande dummy   .

Sist gick Stilla, ett svårare spår, i jobbig terräng, med en spårläggare (jag) som dan innan missat första vinkeln och irrat bort mig totalt. Stilla spårade och spårade i mina irrvägar men till sist fick hon hjälp att hitta fortsättningen. Annars passerade hon vattendrag, indianskallar och blötmyrar som hon inte gjort annat. Det var så roligt att följa denna lilla tax i spårskogen. Inte konstigt att hon kvalificerat sig till spår-SM! Hon kommer att nosa hem det.

Efter hundarnas spårande - lunch, fika, paus i solen. Åsa kom förbi med Kvanne, en spårhund-wanna-be. Jag åkte hem för jag var slut efter en intensiv spårhelg. Tack Märta, det här måste vi göra om. 

Dygnet har alldeles för få timmar! Nu när det är barmark ute så är hundträning prio ett   det mesta andra får vänta. Tex blogga, städa och stryka tvätt får hrmm stryka på foten.

I måndags tog klickerkursen slut och vilken kurs det var! Vi var inte så många kvar sista gångerna så jag tog med båda hundarna och växlade mellan dom. Instruktören Cari tog sig tid med alla. Vilken qualityträning   . Jag önskar mer än nånsin att kunna tävla med Lisa igen, hon är för härlig, tjyvar godis och är busig.

Förra veckan blev det jaktträning en kväll. Eftersom jag kliver upp tidigt om mornarna för att gå till jobbet, tänkte jag att en timme eller max två timmars jaktträning får det bli. Vi kom hem fyra timmar senare, stupade i säng . Sådär blir det alltid, det är så kul att vara ute å träna hundarna tillsammans med andra, så man struntar i klockan. Det blir ju inte mörkt heller, snart har vi midnattssol, vi kan träna dygnet runt om det inte var för jobbet... 

   Hammaren utanför stadshuset. Nyaste kulturella inslaget i stan? Finns även "spik-skulpturer" som hör till hammaren. Hela installationen kallas "Sista spiken i kistan" med tanke på att stadshuset snart rasar ner i gruvhålet som närmar sig.

Annars är det mycket viltspårande ju. Hundklubben SSRK håller i en viltspårkurs och jag är hjälpare där. Kursen börjar 18.30 och sist kom jag hem 22.30 och stup-i-säng. Men det är så roligt att se andra hundar spåra och se hur förarna gör.

För nåt år sen var jag nybörjare och gick en liknande kurs. Numera är jag "van" och "erfaren" på att träna viltspår men det är bara alldeles nyss jag blivit strukturerad i träningen. Eftersom jag övertränade Lisa i spårandets ädla konst, är jag försiktigare med Wilda. Jag ökar svårigheterna allteftersom utan att "tjata" som med Lisa. Tackars Lisa som fick vara försökskanin.

Här vare bus. Eller försöker dom mörda varandra? Det finns nåt som heter "fritt eftersök" där ska hunden själv spåra upp och döda viltet. I tisdags tror jag Lisa tränade på fritt eftersök på viltspårkursen. Hon övade på döda-biten på Senja, en glad spanieltjej.

Jag såg inte vad som hände innan, men plötsligt högg Lisa Senja i läppen så hon tjöt! Är Laisa-baisa grinig eller? Hon har börjat löpa och käkar Metacam som kan ge (=ger) personlighetsförändringar. Nu är det slut på medicinen iallafall. Det får bära eller brista, jag vill inte ha en mördarhund.

I min rosafärgade värld   är golden en snäll och beskedlig varelse som inte gör en fluga förnär och därför har jag valt den rasen. Om jag ville ha en hund som hugger efter andra hundar hade jag valt en pitbull eller åvtjarka.

Senjas matte ringde dan därpå och försäkrade att hennes hund är ok och det är sånt som händer. Jag ska absolut inte avliva Lisa... Annars har tanken kommit. Först tass-problem och sen denna opålitlighet. Men steget att verkligen sätta bort min förstfödde är oändligt stort och väldigt långt borta!

Enda lediga kvällen gångna veckan gick vi på långprommis. Här sitter jag och njuter av utsikten. Vovvarna badar i varenda pöl. Lisa fick följa med och hon skulle bara våga börja halta igen  nån medicin blir det inte. Prommisen gick bra, ingen blev halt, alla blev trötta.

- Flusel du inte? ser Wilda ut att fråga Lisa. 

  - Snuff snuff här har det gått en älgklöv snuff snuff... Wilda ligger i hårdträning för viltspårprov i juni.

Måste visa bilder som Maggan tagit på Wilda när vi tränat

Vilken fart det är på tjejjen. Duktig Wilda. Hon får jobba extra mycket nu när Lisa är fortsatt sjukskriven. Tror inte hon har nåt emot det   

Lisa då? Hon har pi-pi-aj-aj av och till och jag har lärt mig hårda vägen att MÅSTE LÅTA HENNE WHILA fastän hon verkar piggare en dag eller två. När vi tar nån prommis så tänker jag extra mycket på vilket underlag vi går på. Helst ska vi gå på mjukt underlag exvis i skogen.

Det blir lite prommisar i skogen och en lek som jag aldrig blir för gammal för: att ta sig fram genom skogen på barmarksfläckar. Ibland måste man gå där det är snö. Då kan man trampa ner sig i djup snö till armhålorna men det är risker man får ta. Varje vår tänker jag att jag lekt den leken sista gången men sen nästa vår igen...   Tur att man är lättroad.

Lisa har inte artros i tassarna enligt vet. i Gällivare. Är det goda eller dåliga nyheter? Det är ju jättebra att det inte är artros. Men hon har ju ont. Vad beror det på?

- Matte förstår du inte att jag ska sitta hemma å titta på "Huset fullt av hundar" istället för att springa i skogen. Jag har ju oooooooont.   Glöm inte lämna kårven brevid fjärrkontrollen.

Hon har varit riktigt piggelin sista tiden så jag har dragit ner på medducinen men se det gillade hon inte, hon verkar ha fått ont igen. Så medicin-medicin-meddesamma igen. Man kan grubbla ihjäl sig för mindre  

Idag blev det en sväng till riktigt härlig gammelskog med utsikt som heter duga, bakom IRF gick vi.

  Ingen större fara för gräsbränder... Syns "örat" uppe i vänster på bilden?

"Örat" är en bauta mottagare mitt ute i skogen som Eiscat sköter om.

Flickorna Braveheart kollar efter björnar. Jag kan känna mig trygg med såna hjältar. 

- Come on då björnarna. Visa er så ska jag visa er ett vitt streck som kutar till bilen.   Nää jag tror inte Wilda tänker så.

Rena ketchupeffekten. Först gör vi inget sen gör vi inget och igår blev det både viltspår och jaktträning.

Wilda yrslade runt på sitt korta spår, runt buskar och snår. För att vara årets första så får hon väl godkänt med viss tvekan...  

Lisa gick med nosen i backen. Har hon nånsin spårat så? Inte vad jag kan minnas. Och hon spårade så säkert  Ingen   idag.

Efter spåret blev det jaktträning helt apropå när Maggan ringde. Hon och Carina skulle ut å träna och vi fick hänga med. Jättekul! Jag varvade mellan hundarna, jätterädd att Lisa ska göra för mycket och lika rädd att Wilda ska tappa intresset om hon gör för mycket. Det kallas balansgång, en hund som måste bromsas och en hund som måste sporras.

Vi började med linjetag mot en gran där vi gömt minidumiesar. Wilda först. Hon såg vad Leo gjorde och sen gjorde hon likadant. Hon hämtade två stycken snabbt och snyggt men sen tappade hon fart. Förresten börjar hon fatta vad närsöksignal betyder   duktig vovve. Jag bytte hund när Wilda tappade fart, vill ju att W ska avsluta med ett lyckat skick och god fart.

Lisa. Min underbara Lisa som jag måste bromsa men som älskar att jobba. Det var inga problem för henne. När sista (borttappade) dummyn skulle hittas så var det hon som fann den.

Sedan blev det markeringar med apportkastare, jag började med W så L fick whila. Hon har samma tendenser som L att knalla. W skötte sig bra ändå. Leo var ruskigt duktig på sina dubbelmarkeringar, han gav sig inte. Till sist apporterade han apportkastaren när han inte kunde finna dummyn som dykt ner i snön  

Lisa fick en markering med apportkastare och hämtade en bakom oss innan hon fick hämta framåt. Allt för att hindra fröken Knallapportör. Hon är fortfarande en god markör   

Sen bytte vi äng, där hade vi lagt ett smalt djupt fält. Båda mina hundar fick följa med. Leo, Lisa och Wilda turades om att hämta dummiesar. W fick för sig att rulla i nåt äckelpäckel och då fick hon veta att matte ogillar det.

Fältet hade ett terrängbyte (äng till skog) som hundarna klarade. Lisa och Leo skötte sig utmärkt. Wilda fick godkänt trots att hon bytte dummy en gång bakom ryggen på mig.

Leo hämtade hem enda pippin som var utlagd. Inte nån sensation att Lisa inte tog den om jag säger  . Nåväl pippin fick följa med oss hem så ska vi träna gripande hemma i köket och då kan man inte skylla på pi-pi-aj-aj i vassingen  .

Efter timmarna ute så var vi tre trötta själar som slöade resten av kvällen. Alla tre znarkade framför tv:n tills det blev dags att znarka i zängen. Titta på majbrasor - glöm det!

Idag har jag putsat fönster. Det har snöat, haglat och ibland tittade solen fram medan jag höll på. När det blev dags för prommis tyckte Lisa att det räckte med kort rastning för henne, hon hade nog ont i vassingarna   efter igår. Det var värt det, Lisa hade så kul.

Jag och Wilda tog en längre prommis och ja, Wilda blev jättesmutsig   . Hurra för barmarken och allt man kan göra när snön är borta. Dammsugaren går varm här hemma men det är totally worth it