Efter att ganska länge funderat över Lisa och hennes framtassar så blev det äntligen en röntgen i fredags. Men det var ett dilemma. Å ena sidan ville jag inte veta om nåt var fel men å andra sidan ville jag sluta fundera. Jag är världens sjåpigaste matte...

Lisa har lite artros i höger framtass. Just nu har hon mest ont i vänster fram men det kan bero på att hon är rädd om höger trodde vet. i Kiruna. Sen hittade vetten inget annat. Mot allt det onda Lisa har i tassarna blir det nu Metacam i några veckor ifall det är en inflammation nånstans i hennes fossingar.

Jag vet inte vad jag ska tro just nu. Jag kände på mig att det var nåt och det har varit nåt länge med tassarna. Vetten tyckte det var ovanligt med rasen och det faktum att Lisa är liten och lätt.

Nu får hon smärtstillande, hon är jättepigg igen och matte hoppas att det ska bli bra. Om det inte blir bra... Jag vet inte vad jag tycker om livslång medicinering på hundar. Gör man det för hundens skull eller gör man det för sin egen skull? Är det sjysst att pensionera en arbetsglad hund och låta den göra ingenting?

Jag tror och hoppas Lisa blir pigg och smärtfri så vi kan fortsätta med lydnad, jaktträning och viltspårandet. Med långprommisar, skidturer (hmm nåja) och cykelturer. Just cykling har jag undvikit redan förra sommaren pga hennes hälta.

Vi är vid gott mod  det här ordnar sig.