Orientering med "Naturpasset" har blivit en rolig sommartradition för mig. Jag lär mig hitta i skogarna, finner nya vägar och platser. Ibland hittar man nya favoritställen och älsklingsstigar, ibland ställen dit man lovar att aldrig mera återvända . Hundarna får bara vara hundar och studsa fram i skogen. Lisa har inga som helst besvär av sina tassar när vi orienterar.

Idag tänkte jag ta ett "bergspass" dvs kontroller på Luossavaaras sluttning. Första gick bra men sen körde det ihop sig. Jag klättrade upp och ner för branten bland ris och sly. Kände mig som taxen Stilla som ringar när hon spårar i kluriga vinklar. Jag ringade större och större men ingen kontroll.

Till sist var jag så totalt slut att jag svor högt och finskt. - Kuka perkele on ottannut kontrollin? - Vem f*n har tagit kontrollen? Jag trodde på fullaste allvar att någon tagit kontrollen för att jävlas och att de verkligen lyckats.  

Jag konsulterade kartan (igen) mycket noggrant - och insåg att jag var ca 200 meter för långt västerut  . Helt utmattad av allt ringande klättrade jag upp genom snåren igen och tog mig österut och fann kontrollen enkelt på rätt ställe.

Sen tog vi en paus. Satt och njöt av utsikten, åt en banan, hundarna fick varsitt kex. Bestämde mig att en kontroll till sen åker vi hem. Sparar resten till en annan dag.

Längtar redan till nästa pass. Hur jobbigt det än är så är det kul med orientering men ibland kan jag tycka att dom borde placerat kontrollerna där jag letar, inte efter kartan .

Nu sitter jag och onsdagsmyser med tv, popcorn och cola. Eller vad är det för dag idag? Jag har semester och är helt dagvill. Mina hundar är trötta och nöjda.