Valborg har passerat för länge sen. Jag och vovvarna knatade till Luossavaara och tänkte kika på majbrasan där.

Tillställningen var till för såväl stora som små Tre brandmän försöker få fyr på brasan. En häller ut bensin(?) samtidigt som en annan går med "eldkastare". Vanliga människor hade nog först avslutat med tändvätskan. Sen tänt tändstickor. Men brandmän vet vad dom gör(?)...  Det blåste som tusan och det var svårt att få fyr på det hele så vi knatade tillbaka till civilisationen innan elden hunnit ta sig.

Jag lovar att inte bada nu. Hundarna gillar snöbad men just här är det förbjudet. Såna här skyltar har satts upp runt hela lompissjön, som är förorenad. Gissa om mina hundar smiter ner å badar om somrarna...  

Tre pompisar på lunchprommis. Jag fick vara Stillavakt för nån vecka sedan. Dom är verkligen goda vänner dom här tre och jag är god vän med Stillas matte. Tyvärr flyttar matten och Stilla om nån vecka  . Vi får en jättebra anledning att åka och hälsa på - på Gotland. Varför ska Sverige vara så långt?    

Här ännu ett pompis-gäng. Vi var några jobbarpompisar som tog en långprommis en kväll. Från vänster Bill, Kvanne, Ambra, Rick, Stilla, Otsi, Wilda och Lisa. Mina vovvar hade väl inte träffat alla förut men alla fick vara okopplade medan vi prommade på. Det kallar jag social träning! Tack Åsa, Eva och Märta för en härlig prom.

Mera träning, jaktträning. Alltså som norrlänning klär man sig efter vädret... och man tar varje chans till barmark som finns när den finns för imorrn kan den vara borta. I lördags packade vi två bilar fulla med hundar och mattar och åkte till Abiskos barmark för jaktträning.

Det snöade

och blåste 

ibland var det nog stormstyrka 

men vi kämpade, vägrade ge oss. Lisa tittar längtansfullt mot vad dom andra gör.

Wilda fick agera vindskydd åt liten Stilla. Visst ÄR dom söta!   

Efter massa bra jaktträning och ett hmmmm intressant viltspår för Wilda så var det Stillas tur att spåra klöv. Vi tror att Stilla är här nånstans i snåret och spårar men vi vet inte. Hon var osynlig en kvart-tjugo minuter. Det såg ut som Märta pimplade i myren med sin spårlina.

Syns fortfarande ingen Stilla. Hon har nog smitit tillbaka till varma bilen och mumsar på torrfodret som "nån" lämnat framme.

Det var ett väldans långt spår med fantastiskt många vinklar i jobbig terräng (för en kanintax) + isande vindar. Spårläggaren var ofta tveksam hur spåret gick men det var bara att följa spårmaskinen Stilla. Varje snitsel mumlade spårläggaren att det är nog en vinkel eller en sårlega där.

Efter 95 minuter! fann Stilla klöven. Stilla hade spårat koncentrerat hela tiden fastän vi i publiken pratade och stojade och fnissade hysteriskt åt spårläggaren som inte riktigt kom ihåg vinklarna eller hade nån som helst uppfattning om avstånd.   När SSRK har sitt viltspårprov kan jag som kommissarie säga att vi tar in andra spårläggare  . Hursomhelst var det den bästa tänkbara avslutningen på en lång härlig träningsdag med hundarna i fokus!

På väg hem i den ljusa kvällen. Inte ett moln på himlen. Nä molnen tog väl slut efter att ha varit i så riklig mängd under dagen. Stort tack till Sussan, Märta, Anneli och Carina för en oförglömlig dag. Jag glömmer aldrig det viltspåret eller apporteringarna i snö, hagel och solsken, ibland allt samtidigt.