Brådska innebär att man är på fel ställe vid fel tidpunkt.
Man borde redan vara i nästa stund och göra nästa sak.
För det som finns här och nu har man inte längre tid.

Vi förställer oss att vi är offer för brådskan
och konstaterar att vi inte kan göra något åt det.
Vi vill göra både det ena och det andra,
men vi kan inte, för vi hinner inte.

Vi tror att brådskan är en naturkraft,
en virvel som suger oss med,
oberoende av våra tappra försök till motvärn.

I verkligheten existerar det ingen brådska.
Brådskan är ingenting som drabbar oss,
den är något som vi skapar.

Det här är en god nyhet,
för den innebär att vi också kan skapa stillhet.
Vi kan välja att vara närvarande, att stanna upp.
Vi kan välja långsamheten.

Varför gör vi då inte det?
Är det för att vi inte är beredda att betala priset?
Långsamhetens pris är konflikten – konflikten med alla dem
som ännu klamrar sig fast vid brådskan,
 som en drunknande vid ett halmstrå.

(hämtat ur en bra bok men kommer inte ihåg namnet på boken eller författaren)