Det känns som en evighet sen det var sommar och semester, julen var lååååångt borta. Men nu är den här. Idag jobbade jag sista (hela) arbetsdagen för i år. Jobbar några timmar nästa vecka men det räknas inte     

Lite jul i brorsans stuga med Piff-och-Puff-granen utanför fönstret. Julstämning, -20 grader och gnistrande snö. Vad har hänt sen jag bloggade sist, i augusti var det visst?!

Ser jag dubbelt? Två Månor? Nejdå, Måna har ett kullsyskon i stan, Busa. Sen vi mattar fick kontakt har valparna lekt och tränat tillsammans måååånga gånger och dom älskar det. Efter lekträffarna piper Måna efter sin syrra en stund innan hon somnar och znarkar som en hel karl. Jobbigt att leka med nån lika busig som en själv.     

Nämen nu ser jag trippelt! Ännu ett kullsyskon?! Jajjamensan, Måna, Busa och Iza. Iza bor i Gällivare med tjejernas pappa Foppa. Vi hade en valpträff i början på september. Det var så roligt, vi måste träffas fler gånger.  

Maja spårtränar då och då. Det är som tryck i linan. Jag tror det var i slutet av det här spåret som hon tydligt visade att hon spårade något annat än bara klöv- och blodspår. Nåt annat hade gått i spåret en stund innan vi gick där. Jag var säker på att få syn på vad det var då Maja spårade och spanade ivrigt. Det hade kunnat vara en älg men jag tror det var en annan hund, en lösspringade hund som hade roat sig med att spåra vårat spår.  

Nostalgipromenad i kyrkoparken och förbi Hjampisskolan där jag gick på gymnasiet för ett antal år sedan.    

Stan rivs och flyttas, bäst att stadsvandra mycket innan det är försent.  

Men vad har ungen gjort? kanske Maja tänker. Eller så är hon stolt att ha lärt ungen att parfymera sig. Det blev badkaret när vi kom hem     

Maja slipper inte heller undan ett bad eller två. Här har hon sitt nättäcke på sig efter ett bad. Nättäcket plattar till den blöta pälsen. Efter kastreringen för ett år sedan har Maja fått mycket mera och längre päls, hon ser ut som ett får när pälsen står rakt ut. Med täcket så plattas det till lite grann... för stunden...  

Jag försökte fota alla tre men det var hopplöst att få alla tre i samma riktning samtidigt. Måna snodde mina handskar och sprang upp i skogen bakom mig och retades - Jag har dina handskar och du kan inte ta mig     

Det börjar vara mörkt om kvällarna och reflex är bra för att synas. Ingen snö ännu...  

Och sen kom det lite snö. Vit hund mot vit snö - man skulle kanske montera en saftblandare på Måna?!     

Till första advent satte jag upp julgranen. Under granen brukar jag ha en massa (tomma) paket som dekoration. Måna visade inget intresse för vare sig gran eller paket så jag skippade kompostgallret efter några dagar. Tills jag kom hem på lunch och mötte klapp-massakern. Sen dess är det kompostgaller runt granen när jag inte är hemma men Måna är det.     

Måna opererade bort halsmandlarna på Nalle och jag fick sy. Två gånger opererade hon men hon säger att Nalle hade jätte-jätte-ont i halsen båda gångerna...     

Stugan har en trehundsoffa. Var ska jag sitta? Hundarna tycker att jag inte ska titta så mycket på tv, jag kan laga mat åt dem istället       

När vi ska åka från stugan tillbaka till stan strejkar Maja. Hon vill stanna i byn och bli en byhund.  

Så här "mörkt" är det om nätterna i december. Snön och molnen reflekterar all belysning och det är ljust ute!  

Avslutar med en bild från i somras på Måna, aka Stenlyans Moonshadow, mattes lilla sötis. Goare vov får man leta efter. Pöss på dig   

Måna i full fart. Fotot påminner mig om Maja i full fart...  

Tjoho så här såg Maja ut för 6 år sen på ungefär samma ställe. Jo det är fint att fota uppe på Luossavaara.

  Hejhå-hejhå till gruvan vi gå.   Ser det ut som dom sjunger där dom går...    

Marken var täckt av kråkbär. Var. Innan dom här två betande kossorna åt upp allt. Det fanns så mycket bär att jag på allvar började spana efter björnar - det måste vara rena skafferiet för dom uppe på Luossa.       

Den 11 maj föddes en stor kull goldenvalpar på Stenlyans kennel utanför Boden. I kullen fanns två hanar och hela nio tikar. Midsommarhelgen åkte jag dit för att hälsa på.

Här visar Iris upp "en av valparna". Notera det gula halsbandet. Gula tjejen blev min favvo då hon var framåt, orädd och social. Hoppas hoppas hon blir min...  

Nån vecka senare var det dags att hämta hem min pälskling. Och titta, min valp blev den med det gula halsbandet.   I stamtavlan heter hon Stenlyans Moonshadow. Mamman heter Luna och "måne" var namntemat på hela kullen. Min vovve fick efter lite funderande namnet Måna.   

Lite matkarusell. Den som äter mest vinner.
   

Här åker Måna bil för första gången. Hon sitter framme i bilen i sin bur, det vore inte snällt mot nån hund om hon skulle sitta med Wilda och Maja i skuffen. Det kan bli både varmt och trångt och de känner inte varandra ännu. När bilen rullade snurrade hon ihop till en kanelbulle och sov gott. När bilen stannade vaknade hon yrvaket upp och såg sig nyfiket omkring.  

En himla okomplicerad valp det här. Det tog inte många dar innan Maja tog henne till sitt hjärta. Maja leker och leker med henne. Måna biter och tuggar på sin storasyrra som inte säger flaska. Lite dragkamp javisst Maja ställer alltid upp på lite bus.  

Båda lika envisa, ingen släpper taget om råttan. Och ändå går råttan inte sönder...

Fröken kom och hälsade på. Hon är några veckor äldre och de lekte jättebra. Måna hade tio syskon att leka med plus elva jämthundsvalpar som var nästan lika gamla. Undrar om hon är så lättsam för att hon varit med 21 valpar under de första åtta veckorna i livet?!  

Goda grannar är guld värda. Här hälsar Maja och Måna på Bruce, Snöa, Wayne och Sola. Vi bor perfekt för att ha hund. Och när man bor så bra blir det gärna mer än en hund.  

"Det är inte falit, följ mäj." verkar Maja säga till Måna när hon badade för första gången. Sommaren har varit tokvarm med 25-28 grader vecka efter vecka. Jättebra när valpar ska bekanta sig med vatten. Hon simmade inte ännu men vadade efter Maja en bit ut.  

Maja pustar ut, det är jobbigt att vara barnvakt och det är så varmt. Maja har vuxit flera storlekar och blivit vuxen sen Måna kom. Jag kallar henne "Lisa" titt som tätt. Lisa är inte bara namnet på min änglahund, det är en titel som man måste förtjäna och det har Maja gjort.  

Jag fick hjälp av Pernilla att försöka ställa upp Måna. Maja var med som moraliskt stöd (och för att det fanns karra). Måna har rejäla tassar och en benstomme som räcker och blir över. Undrar hur stor hon tänker bli?!   

Här kommer maten. Bäst att sova nära så man inte missar en endaste foderkula.    

En sväng till byn. Vägen utanför stugan är verkligen inte hårt trafikerad, den är knappt trafikerad över huvudtaget. Men för säkerhets skull satte jag upp en skylt eftersom hundarna gick in och ut från stugan som dom ville. Tack bästa brorsan för lånet av stugan. Jag har ingen egen stuga bara drömmar om en      

Mera valpbus. Här leker Måna med springervalpar som är två dar yngre än hon och dvärgschnausern är några veckor äldre. Jag vet inte vad jag ska säga om min valps svansföring?! Rakt upp så syns hon i höggräs och vass kan säkert vara bra nån gång.  

Det är inte lätt att fota alla tre när en av dem är som en oljad blixt. Men plötsligt händer det och jag hade kamera till hands. Jag har saknat att ha tre hundar sen Lisa vandrat över regnbågsbron. Äntligen har jag en trio igen, Måna är så efterlängtad. Välkommen till oss     

Jag trodde hon var rumsren vid åtta veckors ålder ända tills att hon bar in en grästuva till fredagsmyset och började äta. Hon förvisades ut på balkongen men hennes min! Hon påminner mig om nåt? Eller nån? Blicken, uttrycket... Vänta jag tror jag vet vem...   

Lisa! Med salladsblad i munnen. Påminner om Måna som äter gräs...   

När dagarna är fulla av "måsten" och "villar" så bloggar jag inte. Det har varit en händelserik och fullspäckad vår-sommar 2018. Så mycket roligt och nytt som jag hellre har gjort än att blogga. Men idag tar jag mig tid att skriva lite.

I vintras hade jag ett kompostgaller för balkongöppningen. Dagsmeja och väderväxlingar lämnade ett fint ismönster när jag lossade på gallret.

Diplomerad viltspårinstruktör - det låter himla bra. Jag tillsammans med ett härligt gäng viltspårinstruktörer samlades i Björkfors utanför Kalix i april för att bli diplomerade. En givande helg där våra hundar var ett trevligt inslag under dagarna. Fina människor och god mat tillsammans med intressanta diskussioner om spår gjorde mig inspirerad att börja spårträna och hålla kurser så snart snön tinar bort.

När jag ändå åkte ner till kusten passade jag på att låta mina vovvar simma i fina hundsimmet i Råneå. Behöver jag ens säga att Maja tyckte det var super-duper-jätte-jätte-kul?! 
 

Än så är det vinter eller åtminstonde vårvinter. Lompisspåret översvämmat men jag var beredd och hade på mig gummistövlar som tog mig torrskodd över. Hundarna fick isande fotbad men vadå - dom är vattenälskande retrievers...

Hälsade på i byn där brorsan var med sina hundar. Jo golden är en favvo-ras i familjen      

Vid skrivbordet har jag suttit många timmar. Sen i julas har jag knåpat på min bok, en feel-good-roman som förmodligen aldrig blir utgiven. Men jag har iallafall skrivit den. Att skriva en bok har jag drömt om länge. Dvs att skriva den, inte nödvändigtvis att få den utgiven. Det vore en bonus förstås.  

När snön gett upp börjar vi våra vandringar, toppturerna är bland favoriterna. Här har vi gått midnattssolstigen. Vovvarna sitter på Lisas speciella "karra-sten", Lisa fick alltid karra där.  

För något år sedan läste jag teorin till Jägarexamen och i maj höll jag i en bössa för första gången. Började med hagelkurs med Kiruna Jakt- och Fiskeförening. Uppskjutning hagel grejade jag och tänkte nöja mig med det. Jägarförbundets Eftersökskurs inspirerade mig att även skjuta upp för kula och högvilt. Sagt och gjort. Jag som aldrig ens hållit i vapen var hur bekväm som helst att skjuta på skjutbanan. Med det sagt så är det fortfarande tveksamt att jag nånsin skulle skjuta mot något friskt djur. Ett trafikskadat djur skulle jag nog kunna förkorta lidandet för.    

Och mera utbildning, jag började utbilda mig till Viltspårdomare. Jag har gått tillsammans med Tina och dömt hundar i spårskogen. Behöver jag ens säga att det är fantastiskt roligt?! 

Spårtränar mina hundar bara för att det är så roligt.

Wilda är inte den mest noggranna spårhunden men det är kul för henne och hon älskar att hitta klöven. Med Maja tränar jag diverse svårigheter. Exvis att korsa sitt eget spår, att spåra där någon annan har spårat och annat som i mina ögon verkar svårt men som hon klarar. När jag spårar med Maja behöver jag inte titta på hunden för att veta om hon är rätt, jag känner av trycket i linan om hon spårar eller om hon har tappat bort sig. Härliga hund.  

En stor settersamlig varav två valpar. Maja har satt sig på betryggande avstånd. Gillar hon inte valpar? Jag som ska skaffa valp senare i sommar. Hur ska det gå? Jättebra ska det visa sig   

Ses på Blåkulla. Kör försiktigt   

Jag måste nog ha den finaste utsikten från mitt kontorsfönster. Fotat genom fönstret i mitten av januari när solen gick upp. Allt blir så mycket lättare när det är sol ute. Utsikten från mitt vardagsrumsfönster är inte så dumt det heller. Jisses vad mycket snö det är i år och det är många vintermånader kvar. Blir vi inte insnöade i år blir vi det aldrig. Eller så har vi alltid varit det och vi är så vana att vi inte ens märker det      

Snöfestival med snöskulpturtävling. Det var hiskeligt kallt, Maja fick lite kläder på sig eftersom hon tycker att januari är en bra tid att fälla... Wilda znarkade i bilen, fy vad jobbigt att gå ut i kylan.     

Kiruna Brukshundklubb hade en spännande föreläsning om hundar och deras nosar, hur dofter ändras och hur hundar uppfattar det. Jätteintressant och många aha-upplevelser. Jag bara längtar efter att fortsätta spåra med Maja i vår.   Pralintillverkning med bästa jobbarkompisarna, fotot är från provsmakningen efteråt. Det var fantastiskt gott. Jag ska nog börja med pralintillverkning   choklad är gott      Wilda hade en överraskning åt mig en dag när jag kom hem från jobbet. Vilken tur att jag ändå hade tänkt slänga mattorna där hon lagt överraskningarna. Ända sen december har Wilda varit låg och trött och ovillig att göra nåt annat än att sova och äta. Jag har måst tvinga ut henne att rasta sig och sen vill hon in direkt hon gjort sitt.

Wilda har varit väldigt frusen av sig. Hon fällde, var rakad på magen och pälsen ville inte riktigt växa ut igen. Hon kom inte och mötte mig i dörren när jag kom hem från jobbet och jag började vänja mig vid det       Maja inviger de nya mattorna som jag köpte istället för de gamla fula som Wilda tyckte jag skulle slänga. Klart godkända och passande färg om man har guldhundar.   Plötsligt händer det! Wilda följer med på promenad. Vad är det som händer? Ett mirakel känns det som. Jag tog Wilda till veterinären för att undersöka varför hon inte piggnar på sig efter kastreringen i början på december, för tre månader sen.

Ett blodprov visade att hon hade underfunktion i sköldkörteln och därför inte orkade med nånting. Hon började med medicin och efter bara en vecka har Wilda återvänt. Pälsen på magen har börjat växa ut och hon tokfryser inte mera. Medicinen kommer hon äta resten av livet, totally worth it - jag har fått tillbaka min Wilda.

Långprommis blev det. Och om man äter bajs får man gå kopplad, Maja. Idag när jag kom hem från jobbet så mötte Wilda mig i dörren och jag blev barnsligt lycklig. Jag visste inte att jag hade saknat det så mycket      Undrar just om snön denna vinter hinner smälta innan midsommar? Det finns hur mycket som helst. Maja har tappat bort en tennisboll i snöeländet. Hon tycker nog att det är ganska skoj ändå. Jag tycker det ska bli skoj när snön försvinner.

Det är mitten på februari, det värsta vintermörkret är bakom oss. Nu snart börjar den härliga vårvintern med sol och skidåkning och pimpelfiske. Det ska bli (h)underbart     

Januari: jag går till Arbetsförmedlingen. Det är första gången på 20 - 30 år som jag är arbetslös, det känns ovant. Och jag har inte jätte-jätte-brådis att få ett jobb vilket-som-helst. Nej jag ska verkligen fundera vad jag vill göra resten av yrkeslivet. Att fortsätta jobba med ekonomi - njaaaaa kanske inte.   Solen lyser över golfbanan. Nya stadshuset håller på att byggas. Och jag åker skidor med vovsen. Sånt som man gör när man är arbetslös.

Februari: fasadrenoveringen fortsätter. Det byggs och hamras och jag får aldrig nån sovmorgon. Inte för att jag kan sova på morgnarna men som princip...

Helt fantastiskt fina och stora balkonger. Renoveringen av hyreshusen i mitt område är verkligen välbehövlig och resultatet blir så bra så!      Ahlströmsspåret en gnistrande vinterdag. Jag och Maja ute på skidtur, kanske på en helt vanlig onsdag.

Mars: Maja på date med Ture. Vi gör ett försök till att få guldvalpar. Men det vill sig inte denna gång heller.

Jag kommer förmodligen sörja länge att det inte blev valpar med denna fina kombo.    Hälsar på i byn och dessa fantastiska pärlemormoln hälsade oss välkomna. Mother of pearl clouds heter de på engelska. Vackra moln ska ha vackra namn. 

Under mars fick jag jobb. Som ekonomiadministratör. På IRF. Och jag som skulle göra nåt helt annat. Men IRF's erbjudande kunde jag inte tacka nej till. Jag har numera ett kanonjobb där jag får jobba brett inom ekonomi. Jag tackar min lyckliga stjärna helt enkelt. På kontoret har jag en liten tavla: "Ibland blir det inte som man tänkt. Det blir mycket bättre." Och det sammanfattar mitt nya jobb!   

April: Jaktkurser hela våren och vi börjar redan i april på isen.    

Flickorna fick sitta på renskinn så dom inte fryser om sina söta rumpor. Wilda följde med som moraliskt stöd medan Maja kursade. Långa linjer i djupsnön. Inte gena efter skoterspår. He he he Pia som höll i kursen hade tänkt till.

Maj: Balkongen invigs med nyinköpta möbler. Vilken härlig sommar det ska bli, vi ska sitta här ute och sola och njuta så mycket vi kan.  

Eller åtminstone när det inte snöar, regnar eller stormar. Det blev väl ungefär tre gånger gångna sommaren...Det blev en ganska kall och regnig sommar.   Jopp det är fortfarande maj och vi är på jaktkurs. Säga vad man vill om kirunabor men vi är härdiga.

Juni: Jag och Tina höll en viltspårkurs. Efter desperat letande hittade vi sammanhängande barmark i början på juni. Här ska spåras!   Kursupplägget var himla bra. Hundarna (och ägarna) fick långa och korta spår med olika svårigheter. Min Maja och Tinas Zorro fick även de gå spåren en tid efter. Två flugor på smällen: vi fick kursa och våra hundar fick träna. Abisko har alltid barmark. Eller nja ibland iallafall. Här kursar vi med Sussan som planerat knepiga övningar åt vovsen. Och vi hade tur med vädret. Efter den snörika våren behöver vi tur med vädret.  

SSRK Kirunasektionens ordinarie viltspårprov. Vårat dignande prisbord. Tjoho vad det är roligt med viltspår och allt däromkring. Mycket jobb men glädjen jag känner när duktiga hundar spårar är värt allt slit.  

Maja går 2017 års näst roligaste spår. Ett två dygn gammalt öppenklasspår som inte användes under provet. Som synes knepig terräng men såna spår är dom roligaste för hundarna. Förarna svär nog en del när man hänger efter i linan. Just det här spårets klöv i slutet döpte jag till "Sa*an" för den fastnade överallt i snåren.

Juli: Goldenläger i Örebro. Jag hade tur att komma med på reservplats till årets goldenläger.

Tidningen Goldennytt gjorde ett reportage från lägret. Här poserar bästa laget     

I Närkeskogarna finns massa spindlar. Bäst att sitta på mattes stol så dom inte kryper på mig, tänkte Maja. Eller så fick jag henne att hoppa upp i min stol så jag kunde fota.

Så här trött blir man när man får en etta på WT näst sista dan på lägret. Det är jobbigt att vara en duktig vovve.     

Juli var en händelserik månad. Här har vi åkt österut till Finland och ön Hailuoto för ett viltspårprov med finska goldenklubben.  

Maja fick ett förstapris på provet, hon vann vinnarklassen och det spåret var årets absolut roligaste spår.

Wilda satt i bilen medan vi spårade. För att det inte skulle bli varmt i bilen för henne la jag en stor silverduk över bilen. Klämde fast den i dörrar så den inte skulle fladdra och flyga iväg. Jag skulle bara drämma igen sista dörren och råkade få ett finger emellan. Blodet sprutade, domaren och spårgudien väntade på oss.

Jag hittade ett plåster som jag snörde om fingret, "spottade i nävarna" och gick iväg för att spåra med Maja som aldrig spårat så bra som idag. Från och med nu heter hon Nord VCH Dåmigs Hot May   

Augusti: årets vandring till Trollsjön.

 
 Som vanligt gångna sommaren så regnade det. Bara att traska på. Eller stanna hemma och kolla tv? Aldrig i livet. 
 

Klockorna på stadshuset monteras ner. Efter reparationer ska den installeras i nya centrum. Stan flyttas.

September: Plötsligt händer det. Regnet upphör och solen tittar fram.  

Jag och vovsen skyndar ut i skogen och njuter av vädret. Går lite vilse men hittar rätt igen tack vare nån app i mobilen.  

När solen skiner gäller bara en sak: UT UT UT. Vi klättrar i Luossabacken, hittar nya branta vägar upp och ner.

Oktober: I Saivo innan snön har hunnit komma.  

Vi promenerar efter alla skogsvägar och stigar som funnits där sen jag var barn. Så mysigt      

Snön börjar lägga sig. Världen blir 100 nyanser grå. Alla andra färger försvinner. Men grått kan vara vackert det med.  

IRF firade 60 år. Jag firade 6 månader på den arbetsplatsen. Festen hölls i stadshuset som snart inte mera finns. Det nya stadshuset håller på att byggas upp några km österut.  

Åsså var det det här med livmoderinflammation. Först ut var Maja. Hon mådde inte alls bra men hade inga tydliga symptom. Ändå var det pyometra och Maja kastrerades akut på Lapplands Djurklinik i Gällivare en söndag i slutet av oktober.

November: än lyser solen på Luossavaara.  

Det blir mörkare och kallare och mer snö för varje dag. Bara att härda ut. Snart vänder det. Det kunde varit värre. Och alla andra klicheer som finns som kan muntra upp.

December: nu syns inte solen på en månad. Inte ens om man klättrar upp i slalombacken syns solen.  

Nästa pyo är Wilda. Hon mådde inte heller bra och visade inga typiska symptom. Suck det där pyometra är verkligen lömskt. Och livsfarligt om det inte opereras.

I december kastrerades även Wilda. Ingen av dom kommer löpa mera. Båda kommer bli ännu värre pälsmonster än dom var tidigare. Och de kommer bli dubbelt så hungriga och aldrig aldrig aldrig mera mätta... Tjoho...    

Lagom till nyårsafton åkte vi till byn. Vem vill se och höra raketer? Inte vi.

Prommis runt sjön. Vi har just skrämt iväg ett par renar. Wilda tycker det är bäst att hon håller koll att dom inte kommer tillbaka för att äta upp oss. Alla vet att renar äter små hundar. Som en klok vän påpekade - Hur tror du Rudolf fick sin röda mule?!   

Som många år förut hoppas jag att kommande år (2018) innebär en hundvalp. Jag kan inte längre önska en hel valpkull men åtminstone en valp kan jag väl få?!   
 

...och för tre veckor sen opererades Wilda för livmoderinflammation...  Jag tror att vi har hamnat i ett stim av pyo denna höst. Vad är sannolikheten att båda hundarna blir sjuka nästan samtidigt?!

Wilda blev inte sjuk lika akut som Maja. Wildas symtom var inte typiska för pyo. Hon var allmänt hängig. Hon grävde en lya åt sig under en buske. Sen kunde hon inte ta sig upp därifrån. Jag fick nästan slita upp henne, hon var helt förvirrad. Hon kunde ställa sig bakom soffan och bara stirra in i hörnet. Hon mådde absolut inte bra. Hon var skendräktig men hon återhämtade sig inte från det. Då ringer man vet och det blev operation och det visade sig vara livmoderinflammation.

Jag önskar jag kunde säga att Wilda är sitt forna jag, att hon bevisar varför hon döptes till Wilda för 9,5 år sedan. Men hon verkar ha ont i alla fyra ben och är ovillig att röra på sig. Eller så misstolkar jag henne, hon fryser och VILL inte gå ut. Jag hoppas på det senare för när pälsen växer ut på magen så fryser hon inte mera och allt är bra...

  Samling på TopDog! Massa retrievers tränade och vi avslutade med gruppfoto. Många unghundar, många som inte träffat varandra förut. Och ändå så lugnt och städat. Maja 5,5 år var näst äldst och stökigast. Ja ja mattes piga full av glädje och energi.   Mattes båda tjejor, sitter som tända ljus och hoppas på karra. Och det får dom för dom är så söta.   Efteråt ser dom ut så här - utslagna i soffan. Det är varje mattes (och husses) dröm - trötta hundar efter hjärngympa.  

Lilla kostigen bakom huset är uppskottad. Fotot är taget för nån vecka sen. Det är mycket mera snö nu.  

Och apropå snö... Kupoltorget efter en av flera snöchocker denna vinter. Snöhögen når upp till klockan på torget. Och vintern har bara börjat. Om vi inte blir insnöade den här vintern så blir vi aldrig det. Det finns dom som tycker att vi alltid är insnöade och jag kan hålla med om det...     Återigen ett foto taget förra månaden medan solen ännu syntes.   Solen lyser upp Luossavaara. Jo jag är alltid soldyrkare den här tiden på året. Fotot är nog taget i november.   Skotersäsongen är igång. Tack vare att skotertrafik är tillåten på vissa gator så tolkar skoterförarna att alla gator och gångbanor är lovliga. Den här körde på gångbanan bakom vårat hus.  

Min fina utsikt från jobbfönstret. Och nej det är inte julpyntat, det råkar bara se ut så     

Dagsfärskt foto på solen. Eller det som påminner om solen. Jag var en bit upp i slalombacken men solen syntes ändå inte. Den har en bra bit upp till horisonten än. Längtar efter att få se den igen. Kom snart tillbaka, du är saknad.