Ett händelserikt år börjar närma sig sitt slut. Snart är det jul och massor med lediga dagar.
Jag tycker det ska vara lag på att julafton infaller på onsdagar  

Jag och mina vovs önskar alla en god jul och ett gott nytt år.

Istället för julkort har jag skänkt pengar till Cancerfonden via Apportera för livet mot Cancer.

Min fina Lisa! 8,5 år gammal med pi-pi-aj-aj i sina framtassar. Jag har försökt med cortison, Metacam och nu får hon Previcox. Hjälper väl lite-grann-så-där. Inte så hon kan vara utan men inte att hon är smärtfri.

Men nu! Eva Norlén's labbe Hippi fick testa Aloevera och blev sitt forna jag på nån dag. Eva tänkte på min Lisa och vi testade. Jajjamensan, efter några få dagar märker jag en mycket piggare Lisa. Hon vill följa med på kvällsprommisen och har börjat busa med lillsyrran Maja igen. Wild and crazy! Vilken fart det har blivit på henne, hon måste t o m gå kopplad ibland så hon inte drar iväg nånstans och äter avfall... Även Wilda (och ibland Maja) får en hutt på morgonen men det är Lisa som har störst nytta av det. Att ge uppåttjack åt Maja är väl inte helt nödvändigt kan jag tycka...   

Om du har en hund som börjat slå av på takten fastän åldern inte är inne - testa ge Aloevera! Du kommer inte ångra dig!

Innan snön och vintern kom hann jag å vovs vara ute ganska mycket. Det är bäst att ladda med naturupplevelser innan det där tjocka, kalla, vita täcket lägger sig.
Här är vi ute å njuter av tillvaron tills Maja sätter igång sitt larm. - Jag ser nåt som rör sig! fast på hundspråk   

 

Det här är vad hon såg: ett gäng draghundar i träning för vintersäsongens turer med turister.

Under en prom i skogen hörde jag ett kackel - lät som ett gäng kärringar ute å plocka bär, pratandes för att skrämma bort björnar? Ljudet kom närmare och närmare men jag såg inga kärringar. Kopplade hundarna så dom inte springer fram till tanterna, dom kanske är hundrädda. Ingen dök upp och ljudet kom närmare... och uppifrån... 

Aha! Flyttfåglar. Det förklarar kacklandet. Hejdå fåglarna, kom tillbaka till våren. Jag längtar redan   

Jag och Maja på jaktkurs. Just denna gång briljerade Maja genom att lyda tecken, höger, vänster, bakåt, stopp och bakåt efter stoppet. Hon kan ju. När hon vill. När hon inte vill gör hon som nästa kurstillfälle: sprang runt med dummyn i munnen och visade upp den för alla andra...

Tre musketörer? Nä tre apportörer.

Naturpasset 2014. Tror det var den här gången jag tog en genväg tillbaka... just det. Jag gick i en cirkel och kom tillbaka till samma ställe. Ja ja det var ju ändå hyfsat känd mark och Luossavaara syntes hela tiden.

Uppe på Nukutusvaara med Tina och Zorro och mina tre vovs. Vi gick efter "Björnstigen" upp på toppen. Ensam hade jag aldrig vågat - det var längs den stigen jag och Lisa och Wilda mötte en björnunge i maj 2012. Sen dess har jag inte varit i området. Men tack vare Tina så vågade vi. Lisa och Wilda kom ihåg vad som hände sist vi gick där - de smög sist på Björnstigen tydligt olustiga till sinnet. När vi kommit upp på höjden var dom glada igen. Eller så berodde glädjen på att vi fikade och vovsen fick varsin tuggpinne att mumsa på. När tuggisen var uppäten kunde dom drägla efter mackor...

Åsså har det börjat komma snö. Inte så mycket men tillräckligt att det lyser upp. 


Kiruna kyrka. Det var ett magiskt ljus den kvällen när jag och Maja tog en långprommis upp på stan och förbi kyrkan.   

Har det månntro blåst kall och fuktig luft "från vänster"? Kvistarna blir små konstverk. 

Maja i full galopp. Snart kan vi börja åka skidor, det blir nog bra så hon får springa mera.   

Det är en fasa att hitta varmkorvar i drivor där man alltid går med sina hundar. Hundarna vräker i sig som om det var sista gången dom får mat. Dom kan spräcka magsäcken. Dom kan får magomvridning som är ett livshotande tillstånd om dom inte kommer till vet så snabbt som möjligt.
Flera gånger sista veckorna har det sett ut så här i Varggropen - ett populärt friluftsområde i Kiruna. Den här gången hann jag stoppa hundarna innan dom slukat allt men andra gånger har dom lyckats...

Vem är så tanklös? Av spåren att döma så är det skolklasser. Förutom korvrester finns div godispapper, tomma tetror och rykande eldstäder. Skolklasser har förmodligen nån vuxen med sig, en lärare som leder klassen.

Dont get mad, get even! När lärare gör så kunde hundägare lämna grejjer utanför skolor.

Lyckligtvis är hundägare klokare än lärare. Hundägare kan ha barn och kan se bägge sidor. Lärare verkar sakna både det ena och det andra?! Är skolorna för generösa med utflyktsmat när det blir så mycket över? Måste det alltid snaskas i naturen? Städpatrull som plockar upp efteråt? Istället för hundbajspåse - barnpåse? Plocka upp efter dina barn!

Jag är inte så förbannad på barnskräpning men ibland skenar tankarna iväg   . Vänta bara tills jag skriver om djurplågare som matar vildkatter - då ryker tangentbordet   

Lätt hänt att tappa bort en hund... Igår tappade jag bort Wilda.

Vi hade friluftshalvdag med jobbet igår. Samling vid Ripan och sedan promenad efter Midnattsolstigen upp på Luossavaara. Mat å vatten uppe på toppen och sen promenad tillbaka till Ripan. Barn och hundar välkomna.

Naturligtvis tog jag med alla tre vovs. Vi började gå efter Midnattsolstigen. När vi närmar oss Varggropen-spåren ser jag att Wilda vädrar väl mycket... Visslar in henne en gång, det gick bra. Sen drog hon. Med Maja i hälarna. Sen drog även Lisa. 

Tidigare veckor har hundarna hittat varmkorvrester som div skolutflykter lämnat efter sig. Varmkorv som blivit över häller dom ut på marken "nån räv som äter upp" tänker lärar-genierna kanske. Nej det är mina och andras hundar som hittar det och äter till dom spricker. Dom får vittring på det på flera kilometer!

Iallafall fick mina hundar vittring på nåt gott på Varggropens elljusspår. Jag kunde inte fortsätta efter Midnattsolstigen, måste leta reda på hundarna. Maja kom ganska snart tillbaka. Vi gick mot elljusspåret och hittade Lisa där vid en eldplats som fortfarande rykte. Men Wilda var borta! Vad göra?

Gick tillbaka till Ripan, hoppade i bilen och körde till Varggropens parkering. Och där står Wilda och väntar. Hon fick en kram och sen in i bilen. Jag inser hur orolig jag varit först när jag hittade henne. Tänk om hon hade börjat springa runt och leta efter mig? Sprungit ut på Kurra-vägen?! Trafiken på Kurra-vägen är hemsk. Alla kurra-bor verkar ha hemlängtan kör som om dom har bråttom hem på toa eller nåt.

Det är lätt hänt att hundar springer bort. Dom får vittring på nåt och sen är det ajöss.

Sen en fundering på hur lärarna tänker när dom vräker ut matrester och skräp. Vad lär dom eleverna? Kasta skräp som du vill?! Håll Sverige rent är bara för naturmuppar och miljöpartister? Det är trist med nedskräpning i naturen.

Hundar slutar inte äta när dom är mätta, dom kan äta tills dom spricker och dö av det. Tänk om man skulle lämna heroin och sprit utanför skolor - ojdå råkade barnen ta det? Så går det när man inte håller efter sina barn. Så känns det för hundägare vars hundar slukar rester efter elevernas utflykter. (Skrivet med ironi för att jämföra. Jag skulle aldrig göra sånt. Jag har vett i skallen.)

Vilken härlig höst det verkar bli! Nu har temperaturerna blivit mera normala och jag och mina vovs är ute varje dag och njuter av naturen. En tur till Aptas...  

Kiruna Höstmarknad besökte vi oxå. Och nej, vi gick inte i vimlet och trängseln och blev trampade på. Vi satt och tittade på folk å fä på ett tryggt ställe. Wilda tyckte förstås att vi skulle gå å trängas å leta godsaker på backen...   

En av många turer till Saivo: rönnen dignar av bär. Då blir det snöfattig vinter med rejäl kyla? Eller så blir det som vanligt metervis med snö och kallt...    
Det är inte varje dag man ser älgar nära bebyggelse. Denna ko med kalvar hade kanske hälsat på på äldreboendet Mysingen.  

Lisa har hunnit bli drygt 8 år gammal och åt mig säger hon att hon har jätte-jätte-ont i framtassarna. Men ibland gör det inte så ont. T ex när man busar med lillsyrran...  

Mina härliga hundar - det är livskvalite för mig. Oavsett hur det går på prov och utställningar, WT och viltspår      

Vi nollade! Vi nollade så det stänker om det.   

Maja visade varför hon heter Hot May - hon var så i gasen idag. Två landmarkeringar fixade hon fint. En vattenmarkering gick också bra till hon skakade och droppade anden och började leka med annat. Hon tänkte inte apportera mera idag. Domaren bröt ungefär samtidigt som jag bröt (ihop).

Och förresten började Maja provet med att störa hunden som var i passivitet... Var är det där hålet i golvet som man vill sjunka genom när man behöver det?

När vi tränar är hon så duktig så  men i provsituationer med störningar   

Tur att jaktträning och -prov är ens hobby och man gör det för att det är kul     

Domarens råd till mig var att vara mer bestämd - Maja är inte en skör varelse som knäcks av att jag är bestämd. Fast det tror ju jag innerst inne... min lilla bejbis   

Syndare och syndare men ordspråket passar in på Lisa och hennes jaktträning. Idag går det geschwint att apportera allt möjligt vilt med henne. Hon är blixtsnabb att plocka upp det mesta i apporteringsväg. Varför gjorde hon inte det för två-tre år sen? När jag fortfarande kunde starta på jaktprov med henne? Ja ja sånt är livet.

Jag "kämpar" istället med Majas vilt-apportering och den går svajjigt. Ibland bra, ibland inte bra. Och en vecka kvar till nästa prov.

På skoj får alla vovsen apportera.  De turas om. Wilda som är en försiktig dam börjar kunna ta för sig mer och mer - speciellt när hon får se vad som är belöningen   Dagens belöning var en fullträff - alla vovs var heltaggade att hämta in fåglarna och bli belönade med kattmat på burk   

Lite konkurrens har väl aldrig skadat...

Hade en till...