Dagen efter mitt senaste inlägg blev Maja opererad för livmodersinflammation, pyometra, pyo.

Jag tyckte inte hon var jättesjuk eller visade typiska symptom. Hon haltade i ett bakben och slickade dosan hela tiden. Det var 9 veckor sen sista löpet och jag tänkte hon hade sträckt sig och var skendräktig. Ändå... ringde jag veterinären på dyr jourtid en söndag.

Veterinären undersökte henne. Lyssnade på hjärta lungor, tog blodprov, klämde igenom hunden. Inte ont nånstans, inte allmänpåverkad, ingen feber, äter (nästan) som vanligt. Inget fel hittades. Vad gör jag där, tänkte kanske veterinären. Medan Maja står på undersökningsbordet börjar det droppa brun sörja från dosan. Hoppsan! Och blodprovet var inte bra. Det blev remiss till Lapplands Djurklinik i Gällivare och omedelbar operation.   

Jag trodde inte själv heller att det var nåt fel på henne, jag ville bara att vet skulle säga att hon är skendräktig och jag ska sluta sjåpa mig.

Operationen gick bra. Jag och Wilda satt i väntrummet medan Maja vaknade ur sin narkos. Hörde nån hund som "sjöng" därinne. Kan det vara Maja, tänkte jag? Aldrig hört henne sjunga förut. Det var Maja och jag fick förklarat för mig att hundarna kan vara lite höga på narkos efter operation och sjunger därför. Som tur var fick Maja följa med oss hem samma kväll och hon sjöng i bilen hela vägen till Kiruna. Hon skulle platsa i Idol utan vidare.   

Första dagarna efter op hade Maja en body på sig. Hon var inte ett dugg intresserad av att slicka på sitt op-sår på magen. Men efter nån dag, när jag minst anade, var hon där och slickade. Då blev det både body och tratt när jag inte (bokstavligen!) hade ögonen på henne. Även när hon sov.

I vanliga fall sover hon på sin biabädd, det blir för varmt att sova i sängen med mig och andra hunden. Men nu! Nu skulle hon sova i sängen med mig. Vid mitt huvud. Med tratten på. Och hon tryckte tratten mot mitt ansikte de första nätterna. Det går bra att gissa hur gott jag sov då.

Det gick sparade semesterdagar för mig eftersom det inte finns Vård-Av-Vovve-dagar. Tänker på föräldrar som inte vill "slösa" semesterdagar när deras barn har sport- och påsklov. Hundägare "slösar" semesterdagar när djuren är sjuka. Men det visar väl hur mycket vi tycker om våra hundar.

 
Som den sjåpiga matte jag är blev det några oroliga dagar och nätter. Maja mådde bra och var pigg, för att sen bli sämre och koma-sova 20 timmar i sträck. Det har kommit en del sårvätska ur såret som har skrämt slag på mig. Jag kommer aldrig att vänja mig eller härda mig när hundarna är sjuka.

Wilda har haft jättetråkigt medan jag bara pysslat med Maja. Hundarna löpte nästan samtidigt sist och mycket riktigt så är Wilda skendräktig. Deras löp i september var jobbig för mig. I mina tankar pendlade jag mellan att sälja dom billigast på Blocket eller kastrera dom. Man ska nog vara försiktig med vad man tänker...

Nu är Maja kastrerad och det blir aldrig några valpar efter henne. Bryta ihop eller blicka framåt? Framåt naturligtvis. Jag är på jakt efter nästa guldhund. Alla som får en kull kommer jag att vara nyfiken på.

Idag är det 14 dagar sen operationen och jag har plockat bort alla stygn på Maja-magen. Att jag är en sjåpig matte betyder inte att jag är äckelmagad. Jag vill att Maja ska vara lugn och avslappnad när stygnen tas och det är hon här hemma när jag gör det.

Och några ord om hundförsäkringar. Jag hade båda hundarna försäkrade upp till 30 000 kr veterinärvård. Det är alldeles för lågt och jag borde ha tänkt på det för länge sen. Men men. Majas operation gjordes på en söndag, dubbel taxa men utan komplikationer. Pris hittills ca 42 000 kr. Jag har betalat ca 12 000 kr. Nu har jag ändrat i båda hundarnas försäkringar och höjt beloppet! Det hjälper inte denna gång men om nåt händer i framtiden. Jag ska vara försiktig med att klaga på försäkringspremierna - vilken tur att jag kunde låta operera min hund, alternativet hade varit outhärdligt.

Kvällsprommis med hundarna innan det hunnit börja snöa. Lombolosjön ligger alldeles stilla, stan speglar sig.

Man hinner inte säga flaska innan det börjar snöa i oktober. Javisst, det blir ljusare. Hundarna drar in mindre smuts.   

Men jag tar mig inte ut i naturen på samma sätt som under barmarkstiden. Ja ja det är bara att bita ihop, skotta snö och åka skidor i kommande åtta månader.  

Det är ganska vackert när sjön ligger spegelblank. 

Saivo hade inte fått snö när jag var dit. Saivosjön låg alldeles stilla. Allting var så tyst.

Jag och hundarna på strövtåg till Kelojoki. Mysigt, härligt och jag hade utan vidare kunnat flytta till byn. Om jag var ekonomiskt oberoende. Men tills dess njuter vi av några korta dagar i byn innan vi åker tillbaka till stan och vardagen.      

De sista dagarna av älgjakt, bäst att inte vandra för långt ut i skogen. Jägarna kan ju tro att jag är en älg... 

En vedhög! Som bara väntar på att bli staplad av mig. Det är lycka. Jag hann stapla 5 minuter innan jag fick sällskap av en geting. Och då backar jag undan - så roligt är det inte att stapla ved att jag umgås med getingar. Jag gick in igen, satte mig med en fika och lite korsord.

Efter en timme (?) hör jag ett dovt surrande - en geting inne i stugan i fönstret. Den hade förmodligen följt med mig in, satt väl på min axel. Kravlade iväg till närmaste fönster när jag bara satt och löste korsord och var tråkig. Vad göra? Springa skrikande ut? Men då vet jag inte vart den tar vägen.

Jag samlade mod till mig. Tog ett dricksglas. Fångade getingen i den. Stack ett papper under och gick ut med glaset. Släppte ut getingen. Och andades ut. Jag ville inte döda den, då kanske det kommer tusen till begravningen...

Jag är förtjust i tavlor av Benny Ekman. Den med röda byggnaden (gamla brandstationen) fick jag av mina jobbarkompisar på förra jobbet när jag slutade. De två andra har jag köpt själv. Och jag hade kunnat köpa många till. Dom är så charmiga och visar hus och gator som kommer försvinna. Det finns en gemensam nämnare på tavlorna. Hittar du? Ledtråd: voff!  

Nämen va?! Nu har jag och vovvarna varit med på bild igen. Tidningen Goldennytt hade ett reportage från årets Goldenläger och jag fastnade på bild med mitt lag ( = bästa laget!). Längtar redan till nästa års goldenläger      

Min arbetsplats firade 60 år förra veckan. Här jubileumsmiddag på Kiruna Stadshus (som snart rivs). Vilken middag det blev. God mat, härlig stämning och bra musik. Men jag är alldeles för gammal för hög musik och jag har redan dålig hörsel, jag stannade inte så länge när bandet började spela Abba-covers.  

Idag var det soligt och härligt vinterväder men hundarna ville stanna inne och sova. På kvällen piggnade dom till och efter en kvällsprommis tränade vi lite NoseWork. Kartonger, korv, eukalyptus - mer behövs inte. Båda hundarna fick testa. Wilda för första gången. Med Maja har jag gått en NoseWork-prova-på med Brukshundklubben. Hundarna gav järnet, jä*rar vad dom tyckte det var roligt. Wilda gav 100% och Maja var sjövild av iver. Knappt att kompostgallret höll kvar henne i köket när det var Wildas tur.

Det är kul med nya hundsporter. Apropå hundsporter så går jag och Maja en rallylydnadskurs med TopDog under några veckor. Maja är allroundhund, hon är med på allt och tycker om att göra allt - så länge som hon är tillsammans med mig. Vilken mysig hund   Wilda är åxå mysig men på ett gosigt sätt, hon kan titta på tv med mig hur länge som helst.

Vi kämpar upp mot Aptas-toppen. Nu är det inte långt kvar. Prommisarna på hösten är dom vackraste. Bäst att vara ute så mycket som möjligt innan den där vita varan lägger lock på naturen.  

Duktiga Sara på prommis med Maja och Wilda. Sara är lill-dagmatte åt mina hundar ibland. Mina hundar sköter sig riktigt bra när jag inte är med. Jag måste ha dåligt inflytande på dom.  

Lilla Linn och Wilda. Hos dagmatte får man vara i soffan - ungefär som hemma. Men hemma i soffan härjar man. Hos dagmatte sover man snällt.

- Ääääälskar hemmasoffan, så skönt att buffa bland kuddarna och sova upp-å-ner, tycker Maja. Matte tycker inte det är så kul att samla ihop kuddar som ligger överallt. Vilken tur att soffan har samma färg som hundarna, annars hade man sett allt hundhår i den.

Och nu fick matte nog av hundarnas härjningar i gamla soffan. Bort med den och in med en ny soffa i "skinn" med fasta kuddar som inte hamnar på golvet. Och med ny soffa blir det genast "nödvändigt" med nytt soffbord och nya mattor. Det var länge sen jag köpt nåt nytt till hemmet så det må vara hänt att jag shoppar lite.  

Långprommis i höstfärger. Vi genade i skogen i en och en halv timme. Sen gjorde jag ett personspår på 400 meter som Maja fick spåra. Succeträning är när man tränar på nåt som man redan kan. Majas spårande är succeträning. Hon är bra på spår. Men det gör inget, det är en glädjeboost för mig att följa efter i linan.

Första pinnen missade hon. Igen. Jag plockade upp den, retades lite med henne och behöll den. Resten av pinnarna tog hon. Undrar om hon glömmer att nosa efter pinnar? Efter första pinnen tänker hon -Visstja, pinnar! Och hittar resten. Vet inte hur hon tänker men det är roligt att spåra med henne.

Efter den regniga och kylslagna sommaren var jag pessimistisk över höstvädret.  

Det är roligt att bli överraskad. En lördag em sprack det upp och solen sken allt den kunde. Naturligtvis skyndade jag mig ut i skogen med vovsen medan solen skiner. Och vilken härlig kvällsprommis det blev. Spännande oxå. Jag genade mellan Myggtorpet och Lompisspåret utan att riktigt veta exakt var efter fd järnvägen man ska gå in för att komma till Lompisspåret.

Jag vek av för tidigt. Jag stod och svajade på en tuva med vatten rinnande nedanför. Höll fast i en björk medan jag startade appen DogTracks som har bra kartor. Kartan visade att jag var 50 meter från spåret. Jag hade gått rätt men ändå inte. Det var så täta snår att jag inte såg var jag var. Pust, nog med äventyr för en kväll.   

Efter allt roligt med Maja och viltspår testade jag en kurs i personspår med Cari Rörström. Annica gick oxå kursen med sin Silva. Och vi tränade tillsammans.  - Ses vid bommen på gamla Nikkavägen, sa vi. Här väntade Annica.  

Och här väntade jag. Det finns numera två gamla Nikkavägar med bom. Nikkavägen får flytta på sig pga gruvbrytning och rasrisk. Nåväl det löste sig, finns ju mobiltelefoner.   

Note to self: om man ska flytta en stad, bygg nytt först. Riv det gamla sedan. Gör inte som Kiruna. Riv först och avvakta. Nu är gamla fina järnvägsstationen bara ett skelett. Snart är allt borta. Och "nya järnvägsstationen" är en tillfällig barack långt-bort-i-stan dit inga turister hittar till eller från. Ingen orkar gå därifrån till stan med sina resväskor.  

Stadsflytt och rivningar bryr sig inte hundar om. Här leker Maja med sina bästisar Ria, engelsk setter och Sikku, husky. Hade My, irländs setter, varit med så hade Maja alla sina bästisar samlade. Maja, Ria, Sikku och My leker så bra tillsammans. Dom leker likadant och har samma inställning till livet: det ska vara skôj.

En regntung kväll med fina siluetten över gamla laven på Kiirunavaara. Jag vet inte varför men jag tycker den symboliserar hela stan. Hoppas den aldrig rivs eller rasar.     Midnattsolstigen med KirSam. Det bjöds på fika och hamburgare plus utlottning av bl a presentkort. Det är bra med miljöträning och fysisk träning med för den delen. Det är inte plättlätt att klättra upp på Luossavaara.

Marknadshelg i stan. Jag och Maja cyklade in till stan och kolla läget. Tidigare på dan tog jag bilen till stan och både Wilda och Maja strosade runt på marknaden och stadsloppisen. På cykelturen följde bara Maja med. Wilda stannade hemma å kolla TV.

Vilken fin cykeltur det blev. Jag cyklade längs E10 där mycket rivs just nu. Jag blev nostalgisk och lite lessen när byggnader försvinner men samtidigt glad att jag cyklade där. Det kanske är sista gången, rätt vad det är går larmet att E10 börjar rasa och måste stängas av.

Alla hus på Ullspiran är rivna. När flyttar Hjalmar Lundbohmsgården och Bolagshotellet? Jag måste nog ta ledigt från jobbet och se de husflyttarna live. Det är så bra att de gamla fina husen flyttas och inte bara rivs som exvis järnvägsstationen. Det börjar bli jobbigt med stadsflytten, jobbigt och sorgligt   . Jag fasar för när Varggropen mejas ner för att bli ny E10. Varggropen är stans finaste friluftsområde   i många år har jag sagt att jag kommer bli trädkramare när Varggropen hotas      

Det blev lite varmt för fröken att trava brevid cykeln i det fina höstvädret. Då är det bra med skrapet från ishallen att svalka sig i. Det blev en fin och nostalgisk cykeltur så här en vanlig lördag. Jag måste cykla och promenera ofta i Bolagsområdet - snart är det försent och borta    

I regn och rusk startade jag och Maja på jaktprov i Narvik igår 12 augusti. Maja är en duktig markör på både land och vatten. Hon var lugn och fokuserad vid min sida. Förutom att hälsa hjärtligt    på domaren brydde hon sig inte om funkisar eller skytten idag. Återigen var det fältet som hon gick bet på. Kanske tycker hon att markeringar är kul som tusan och fält trist som f*n?! Det blev ett tredjepris på provet och det får vi vara nöjda med för dagen.

Domaren på Narviksprovet Asbjörn Kristiansen är en alldeles underbar domare! Han gav bra feedback och råd och såg det som var bra hellre än det som var mindre bra. Den skriftliga kritiken som Maja fick är inspirerande med enbart positiva beskrivningar. Det var fältarbetet som drog ned priset för dagen.

Stort tack till NTBK Narvik som arrangerar prov i fantastiskt vackra omgivningar. Hade det regnat lite mindre hade jag kanske kommit ihåg att ta upp kameran   

  Nikkavägen eller föredetta iallafall. Mörka moln hopar sig över Mordor? Eller över Luossavaara      Klockorna från stadshusets klockstapel nedmonterade inför putsning och nylokalisering. Alltså vad stora dom är. Några av klockorna är större än golden retrievers      Urtavlan på klockstapeln är enorm! Lite kul att se det på nära håll.  

Jag beställde diplom för mitt första nordiska championat. Maja heter numera NORD VCH Dåmigs Hot May. 

Viltspår är verkligen Majas gren! Och vilken tur att det är det jag brinner för    

Nu ser man för varje vecka hur stan rivs, eller flyttas om man ska vara pk. Det här är kanske sista sommaren med gamla centrum. Stadshusets torn togs ner den här veckan, bit för bit.   Fotat i slutet på maj innan tornet började krympa.

  Halva tornet kvar en dag.  

För att nästa dag vara nästan helt borta.

Nästa hus i väntan på flytt. I korsningen Gruvfogdegatan/Hjalmar Lundbohmsvägen. Uppallad och klar för transport. Bolagshotellet flyttas senare i höst. De har redan börjat gräva upp grunden så hotellet kan pallas upp. Jag är himla glad att jag fått en guidetur i byggnaden för något år sen. Det var häftigt att se gamla saker och höra gamla historier om byggnaden och om unga Kiruna.   

Kyrkan väntar på sin flytt i björkskogen. Mörka moln hopar sig? Det var säkert en tillfällighet.

Allt pga gruva och gruvbrytningen. Ja ja det är som det är.     

Inte konstigt att jag söker mig ut i naturen och tränar hundar. Eller tränar hund, bara Maja tränas. Wilda får apportera om och när hon vill. Maja vill alltid simma och apportera.  

Det är gott om hjorton i år. Maja hjälper mig att plocka   

Semestern lider mot sitt slut och jag måste göra Trollsjön även i år.

Vanligtvis brukar det mesta vara överblommat i början på augusti men inte i år. Det fanns snö och is, alla växter har inte hunnit titta fram än. Konstigt år i år.  

Fin promenadväg till Trollsjön. Bitvis iallafall. Första biten är lite brant upp, så även sista biten innan sjön.

Det regnade och var lite svalt, +11 grader kanske. Men det gjorde inget! Jag brukar tycka det är jobbig vandring i solsken. Idag gick det förvånansvärt lätt. Pga regnet tänkte jag att jag går väl en liten bit, fikar och vänder tillbaka. Jag måste inte ända fram till sjön i dåligt väder. 

Och innan jag visste ordet av var vi framme vid sjön. Det var bra väder att gå i. Bra för hundarna åxå, de blev inte överhettade.   

Wilda ville absolut inte posera, det var nån bakom mig som fikade...   Maja ser bara sin matte       Hundarna fick retrieverfnatt i snön.

När jag fikade fick jag även Wildas uppmärksamhet   

Det är makalöst vackert här! Måste besökas (varje år   )
 

- Hej, vad gör ni där nere? undrar kanske Maja. Nu sitter vi hemma och slöar framför TVn, det är vi nästan värda efter dagens motionstur.

På Hailuoto 23 juli 2017 Norra Österbottens Goldenklubb spårade Maja till sig ett första pris i MEJÄ, finska motsvarigheten till Viltspårprov. Maja fick 47 av 50 möjliga poäng och vann Vinnarklassen. Domare var Marko Saarni. Maja är då Svensk, Norsk och Finsk viltspårchampion och även Nordisk VCh.

De finska spåren i vinnarklass är 1200 - 1400 meter långa med tre vinklar. En av vinklarna är en återgång. Varje raksträcka + start & mål har legor som ska markeras av hunden. Spåren har dolda markeringar som syns när man tittar bakåt i spårets riktning. Medan man spårar hinner man nästan aldrig se markeringarna.

Provet börjar med skottprövning. Vi var 18 ekipagen, 8 öppenklass och 10 vinnarklass. Vi delades upp i två grupper för skottprövningen. När grupp 1 fick sitt skott började en spaniel i vår grupp skälla hysteriskt upphetsat. Oj oj oj hur ska det gå med Maja som har lätt att börja skälla om nån annan skäller. När det blev vår tur gick vi till skogsbrynet, band upp hundarna i 6-meters spårlinor, lämnade hundarna sittandes, gick ca 10 m bort och ett skott gick av. Ungefär som en platsliggning i lydnaden. Sen gick alla tillbaka till hundarna. Alla godkändes och fick fortsätta provet med att spåra i skogen.  

Maja spårade som ett tåg. Jag kom på mig själv att om jag tittade på hennes fina spårning så började jag gå fortare. Jag fick lov att titta på allt annat för att hålla ett bra tempo. Hon gick i spårkärnan eller strax intill (pga hård vind) hela spåret. Återgången spårade hon där spårläggaren gått. Jag gissade att det gått bra då spårguiden (spårläggaren) efteråt sa att det var ett nöje att följa oss i spåret. I kritiket står att läsa att "föraren litar exemplariskt på sin hund". 

Maja har aldrig spårat så bra som idag och jag spricker av stolthet. Tvåan i provet, en tax, fick 44 poäng, slagen med 3 poäng av min spårhund. Det var inte bara goldens som deltog.

För att komma med på provet fick jag göra ett spår, det fanns inga sk köpespår. Tillsammans med parkamraten gjorde vi två spår dagen innan. Parkamraten mätte avstånd och vinklar med kompass, jag gick bakom, drog den blodindränkta svampen och märkte upp spåret med röda klädnypor och röda klisterlappar typ extraprismärken. När spåret blivit använt gick jag och Maja och plockade bort alla märken. Det blev bakspårning för Maja men hon är erfaren spårhund, jag tror inte det blir nåt fel i hjärnan av att vi bakspårade.

Provet hölls på ön Hailuoto, Karlö på svenska, i havet utanför Oulu (Uleåborg). Det är drygt 50 mil från Kiruna. Man åker färja i ca 25 minuter för att ta sig till ön. Jag såg nästan bara finska fordon där. Ön är inte upptäckt av turister utanför Finland. Jag hyrde en enkel stuga på stranden, inget vatten, avlopp, toa eller dusch. Toa fanns i en intilliggande byggnad men dusch?! På provplatsen fanns dusch och bastu som jag lånade.

På morgnarna och kvällarna var det tomt på de km-långa sandstränderna. Hundarna kunde springa och rasa som dom ville. Maja hittade nåt härligt att rulla i. Det syntes benknotor och en oval form - tror det var resterna av en död säl. Maja luktade skunk resten av den dan.      

Roligt för mina hundar att få springa och bada i havet.

Efter provet åkte jag till Oulu och Scandic hotel. Scandic Oulu var betydligt lyxigare än de scandichotell jag brukar bo i i Sverige. Inga hundar i sängen? Försök hindra mina vovs. Hundarna hade  välkomstpaket som väntade på dom på rummet. Bäddar, skålar, tuggisar och bajspåsar. Det tackar vi för. Vilken trevlig överraskning.

Maja var extra sömnig och hon förtjänar bara det bästa efter hennes prestation.

Nästa morgon ska vi börja åka hemåt. Wilda tyckte att hotellet var så fint att hon nog hade kunnat stanna en dag till. Tänkte nästan strejka när vi skulle åka.     

Vi måste naturligtvis åka hem via Storforsen. Det var massor med vatten och folk, solen stekte. Hundarna fick doppa sig på ett lite lugnare ställe.

Storforsen dånar! Lika häftigt varje gång jag ser det.

Vilket härligt äventyr vi har varit med om, jag och mina vovs. Tänk att vi kom med på ett prov i Finland. Jag vet inte hur många prov som jag anmält oss till men inte kommit med på under 2016-2017. Jag har inte ens fått frågan om jag vill göra ett spår för att gå ett spår. Förutom när finska goldenklubben arrangerar! Alla som gjorde spår på lördagen fick gratis mat, fika, dryck. Under söndagen fick man äta och dricka hur mycket man ville för 10€. En kock lagade all mat på plats. Och vilken god mat det var! När man gått sitt spår var man plötsligt vrålhungrig och det var bara att sätta sig till bords.

Stort varmt tack till Norra Österbottens Goldenklubb för ett väl genomfört arrangemang i fina marker på Hailuoto. Tack till domaren Marko Saarni och spårläggaren Liisa Keränen som traskade med oss i skogen. Jag kommer gärna fler gånger med nya hundar